Vissa dagar trycker ångesten på hårdare än andra. Undrar ibland om det finns någon därute som tycker att jag ska sluta "gnälla", det har ju snart gått 2år?! Om nästan exakt 2 månader så är det 2 år sedan som mitt liv gick i bitar, 2 år sedan mitt hjärta gick itu, 2 år sedan min son, min Wilmer, rycktes bort från mig. Undrar om det finns någon som tycker att det är nog nu, nu är det dags för mig att släppa taget, för livet går ju vidare!? Jag kan ibland tycka det själv. Framför allt så undrar jag hur länge det verkligen ska göra såhär ont? Är det fel på mig som inte kan släppa taget, som fortfarande mår såhär?
Jag älskar det jag har, min familj och mina barn, och jag är så oändligt tacksam över vår Philippa, men ändå så saknar jag Wille så mycket att smärtan emellanåt är outhärdlig.
Ska det inte bli bättre allt eftersom tiden går? Jag hörde nånstans att det tar ca 7 år innan sorgen efter ett barns död har lagt sig. Jag vet inte om det stämmer, men 7 år?? Den som sa det kan ju inte på allvar mena att det ska göra såhär ont hela tiden..

Det ser kanske ut som att jag är stark, men jag är inte det.. Jag är jättesvag inuti och orken sviker mig väldigt ofta. Det är då jag måste dra mig tillbaka in i mitt skal, då är det inte så många jag släpper in. Dessa perioder varar i ungefär en vecka, därefter brukar jag ha hittat lite ny kraft och ork, så jag kan ta itu med vardagen igen.
Men saknaden och tomheten finns där ständigt...

Att fokusera

Det finns några saker som hjälpt mig att hantera den enorma ångest som jag lever med efter förlusten av min son.
Det första är träning. Att få ta ut sig i gymmet, att lyfta tungt och låta det göra riktigt ont i musklerna, det hjälper. Smärtan förflyttas för en stund och trycket över bröstet lättar en aning. Det finns få saker som är så sköna som duschen efter ett stenhårt pass.
Den andra, väldigt viktiga saken är att vara fokuserad. Det är väldigt lätt att tappa fokus och låta tankarna vandra iväg, och plötsligt är jag där igen, i träsket av tårar och saknad.
Men om jag håller mig fokuserad på det jag gör så fungerar jag bättre. Detta gäller även, har jag upptäckt, mina relationer till andra människor. Ibland måste man, även om det är tungt, inse att vissa relationer tar mer än de ger och då måste jag sätta den på paus. För det fungerar inte, jag kan i nuläget inte ge mer än vad jag får utan det måste vara iallafall lika mycket från båda håll.
Jag har valt att fokusera på de som ger mig något, som ger mig energi, glädje och trygghet. Och för dem är jag oändligt tacksam, för utan de relationerna så hade jag varit mycket längre ner i mörkret än vad jag är idag. De är de relationerna som ger mitt liv energi och mening.

Det viktigaste och finaste vi har är varandra..