tisdag 27 september 2011

Nalle-puh tossor och tårar..

Idag när jag handlat på ICA gick jag förbi skoaffären där jag har handlat en hel del till mina båda pojkar. I fönstret var det skyltar med olika skor och stövlar, bland annat med ett par ursöta, gula nalle-puh tossor till små barn. Precis sådana jag köpte till Wille, i just den butiken. Synen av dessa små tossor fick mig att må fysiskt illa, jag sprang nästan ut till bilen för att inte kräkas inne i affären. Dessa söta, ljusgula tossor tog jag med till sjukhuset dagen efter Wilmers död för att han skulle få ha dem på sig, han älskade dem och gick ofta och hämtade dem för att jag skulle ta på honom dem.
Tänk vilka reaktioner kroppen och hjärnan visar, helt otroligt. När dessa attacker kommer, om det så är gråt eller mer av det fysiska slaget, att jag kräks (för det händer fortfarande att jag gör det när insikten och smärtan blir för stark), då har jag ingenting att sätta emot. Det är bar att gilla läget och försöka ta det lugnt.

Idag har det varit en tuff dag, det blev åtminstone det efter min shoppingtur.. Jag har jätte, jättesvårt att förstå varför detta har hänt mig och oss.. Ett litet barn, en fantstisk solstråle som inte gjort något ont, varför hände detta honom? Han hade ett helt liv framför sig, en helt orörd framtid, och nu får jag aldrig veta hur det skulle blivit. Jag saknar honom, min underbara lilla pojke, jag saknar honom så ibland slutar jag andas för smärtan är för stor..



Förändringar

Jag tänker ofta på hur mitt liv förändrats efter att min Wilmer försvann. Hur jag verkligen har lärt mig att uppskatta varje dag, även de dagar då jag egentligen inte vill gå ur sängen, hur jag på ett helt annat sätt tänker på de som jag har runt mig, att jag försöker glädjas åt alla fina människor. Men även hur jag har förändrats när det gäller att reagera på olika saker, händelser som jag för ett halvår sedan hade upplevts som obekväma och lite jobbiga är ingenting idag. Jag ger mig in i saker med ett helt annat tankesätt, och jag uppskattar kvalitet mycket, mycket mer än kvantitet.

Framför allt så försöker jag ha ett annat förhållningssätt till mina medmänniskor, och jag utgår alltid från att alla, iallafall de flesta, vill mig väl och är goda. Visst går jag på nitar, men det är det faktiskt värt, för jag försöker ha mitt hjärta fullproppat av kärlek och när jag har det så kan jag gå på nitarna utan att det gör så vansinnigt ont. Wilmer gav mig så mycket under sin korta livstid, men han har inte slutat att ge. Han visar mig varje dag varför jag måste orka gå upp, orka gå vidare och orka finnas till, varför jag inte ska ge upp även om det är ruskigt nära ibland. Han är min lilla skyddsängel...







- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 26 september 2011

Vid Wilmers sten

Som jag sagt tidigare så klarar jag inte av att säga Wilmers grav, jag säger Wilmers sten. Grav är för mig ett hemskt ord, tungt och sorgset. Jag trodde, när stenen väl kom på plats i augusti, att jag skulle vara där varje dag. Jag åker dit en gång i veckan, byter blommor, tänder nya ljus och plockar bort pinnar och löv som hamnat på stenen. Det är väldigt skönt att ha en plats att gå till, att känna lugnet och friden som råder på kyrkogården, men samtidigt är det så självklart för mig att Wille inte är där. Han ligger ju inte där, det är bara askan av hans lilla kropp som är nergrävd, Wilmer är inte där. Han är hos mig, han finns där jag är. Jag pratar med honom varje dag, det gör Elliott också. Senast häromdagen hade vi en diskussion jag och Elliott, om Wilmer verkligen hör det vi säger till honom. Vi kom fram till att det gör han, såklart, och att vi kommer att fortsätta prata med honom. Wilmer är här hos oss, han är vår lilla ängel. Det kan tyckas märkligt men hans närvaro känns så starkt ibland, den går inte att missa. Och det är så jag vill ha det, jag vill känna att han är här, jag vill fortsätta prata med honom och jag vill känna hans närvaro. Han är med mig alltid, alltid...




Tills vi ses igen, älskade lille du. Din mamma saknar dej...<3

En fin dag

Många drömmar, mycket vakenhet under natten och väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Men när jag går upp och tittar ut så ser jag att det kommer att bli en fin dag, en bra dag. Och idag ska jag vara tacksam varje sekund över att jag har det jag har.. Framför allt över min lille prins (Elliott) som kom in till mig redan kl.02 och sedan dess har legat som ett svettigt plåster mot min rygg. Inte så mycket sömn, men väldigt, väldigt mycket mys... <3


Min galna, tokiga, underbara unge..!

söndag 25 september 2011

ICA-bryt

Det händer minst en gång per dag att jag bryter ihop, tappar andan och måste nästan sätta mig ner, för det känns som att benen viker sig. Dessa stunder slår vetskapen och kalla fakta mig med full kraft, som ett hårt slag i magen, att Wilmer inte finns.
Jag har kommit till en punkt i mitt sorgearbete där jag kan styra någolunda över min gråt, om jag är på jobbet och det inte är jättelämpligt att bryta ihop så har jag kommit tillräckligt långt för att kunna styra tanken och handlingen så jag kan bestämma mig för att jag gråter sen, när jag kommer hem. Och när jag väl tillåter mig att gråta, då finns det inget stopp. Jag kallar dessa stunder för Wille-bryt.
Jag upplevde ett sådant idag, när jag var på ICA och handlade, och gick genom gången med barnmat och babyprodukter. Jag gick förbi Willes favoriträtter, den maten han gillade mest, fruktmoset han älskade och de nappar och flaskor han tyckte bäst om. Och då kom det över mig. Min son lever inte längre, han är död och han finns inte mer. Jag var tvungen att lämna alla varor och gå ut i bilen för att gråta. Då gick det inte att hålla tillbaka, då kunde jag inte styra känslorna och tårarna. Urjobbigt...

Jag saknar och längtar så att det gör ont överallt...

lördag 24 september 2011

Att överleva

Det finns stunder varje dag då jag undrar hur jag överlever. Hur överlever man ett av sina barns död? Hur överlever man och hur kan man gå vidare? Jag har inga svar men jag vet att min bakgrund och min orubbliga tro på att livet inte tar slut när vi dör har hjälpt och hjälper mig. För hos mig finns det inte att jag inte får träffa Wilmer igen, aldrig nånsin, den tanken är omöjlig och jag har bara tänkt den ett fåtal gånger, men slår den alltid ifrån mig. Självklart kommer vi att träffas igen, på en annan plats, nån annanstans. Självklart.

Tills dess måste jag överleva. Ibland går det bra, ibland mindre bra, men jag har inget val. Jag vill leva. För det mesta iallafall. Vi människor har en enorm förmåga att resa oss efter ett trauma, att komma tillbaka och att orka vidare. En imponerande egenskap, jag tror vi alla har den inom oss. Som tur är behöver inte alla ta fram den och använda sig av den, men jag tror vi har den i oss. Vi är så oändligt mycket starkare än vi tror att vi är, och det är tur.. För jag måste överleva.


Här är några anledningar till varför jag reser mig ur sängen varje morgon.. <3


fredag 23 september 2011

Kundterapi

Flera av mina kunder på salongen har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Jag pratar ganska mycket om Wille, även med många av mina kunder och det känns att vi genom dessa pratstunder kommer närmre varandra. Jag har inte stött på någon som sagt "fel" saker efter olyckan, som har trampat i klaveret eller sagt något plumpt. En anledning till detta är att jag känner att det ska ganska mycket till innan man säger saker som kan misstolkas, för jag kan verkligen känna allas välvilja och kärlek. Och vad är rätt och fel i denna situationen? Det ska ju mycket till för att man ska bli sårad av någons ord i allt detta, för återigen, min känsla är att alla vill så väl.
Jag pratar om Wilmer med de flesta av mina kunder och jag märker att de verkar tycka om det. Det är precis som att isen bryts och det är grönt ljus för att säga hans namn och fråga hur jag mår. Det är skönt. Jag kan älta samma sak en hel dag med olika kunder och känna att det är skönt, jag kan verkligen få prata om en av de viktigaste människorna i mitt liv, min lille änglapojke. Det har blivit en slags terapi. Det är inte skvaller, förtal eller spridning av dumma rykten, för trots att frisörer har dåligt rykte när det gäller skvaller så pysslar vi inte med sådant på min arbetsplats, utan vi pratar om tänkvärda saker som betyder något. (Nåja, vi kan nog skvallra lite om en snygg hunk då och då..!)
Många av mina kunder ligger mig väldigt varmt om hjärtat och de har visat mig vilka underbara människor de är, vilken värme och omtänksamhet de bär med sig. Tack fina ni..

Min store prins badade ikväll och uttryckte sin saknad efter lillebror. "Mamma, det är inte lika kul att bada utan Wille.." Vaad svarar man? Jag tycker det är så svårt att bemöta dessa tillfällen när Elliotts sorg och saknad kommer upp till ytan. Såklart saknar han sin lillebror. Det gör vi alla... Jag svarar oftast att det gör jag med, och Elliott är nöjd så. Precis som att han bara behöver få det sagt, att han saknar Wille...



Du är så saknad, vårt lilla lyckopiller.. <3

torsdag 22 september 2011

Stunder av glömska

Ibland kan jag helt glömma bort olyckan och att vår ena son är död, och då känns det som att allting är helt normalt, att Wille är hos oss, som det ska vara. Dessa små stunder varar bara i ett litet ögonblick, men de är ljuvliga... Tänk att få blunda och när jag öppnar ögonen så är han här, sittande i sin stol ätandes vindruvor (det bästa han visste), sovande i sin lilla säng brevid vår dubbelsäng, eller badandes med sin storebror som han älskade så mycket.
Men nej, även om jag blundar så är han inte här när jag öppnar mina ögon. Tyvärr...

Ibland utför jag även handlingar där jag räknar in Wille, som idag. Jag satt och fyllde i kläder till Elliott från H&M katalogen och när jag var klar med Elliott så fortsatte jag fylla i till Wille. Jag hann skriva i ett helt artikelnummer på en jättefin jacka som varit perfekt till lillprinsen, innan jag insåg mitt misstag, innan den iskalla verkligheten kom ikapp.. Visst är det märkligt? Efter 5 månader så måste jag ändå påminna mig om att han inte är här...



En vacker änglabild...

Solsken..

Idag känner jag en liten aning glädje, ett stänk av frid i hjärtat. Det måste vända snart och det känns som att jag är på väg dit. Självklart gör solen sitt till, alla blir ju på bättre humör av solen.
Men för första gången på 5 månader känner jag lite, lite sinnesfrid.. Underbart.

Efter regn

En uttjatad mening men det ligger lite i den. "Efter regn kommer solsken." Men det måste ju vara så, att när det varit som värst kan det inte bli mörkare, bara ljusare...






- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 21 september 2011

Klok kusin

Jag har en kusin, (jag har många, men detta handlar om en av dem!), boendes i USA sedan ganska många år tillbaka. Han är en klok man med många tankar och en del demoner att kämpa med.
Han gjorde ett inlägg på facebook häromdagen som jag måste citera:

" The most beautiful people we have known are those who have known defeat, known suffering, known struggle, known loss and have found their way out of the depths. These persons have an appreciasion, sensitivity and an understanding of life that fills them with compassion, gentleness and a deep loving concern. Beautiful people do not just happen..."

Jag har inte så mycket att tillägga. De människor jag älskar mest har alla en historia, en bakgrund och saker med sig i ryggsäcken. Men jag älskar dem, just därför...


Willeskratt

Igår när jag var i köket och Elliott i sitt lekrum så ropade han till mig: "Mamma, jag hör Willes skratt hela tiden!"
Han sa det sådär glatt, inte sorgset eller ledset.
Jag hör också Wilmers skratt hela tiden, jag hör hans skratt, hans ord, hans röst, hela tiden i mitt huvud. Idag är det tungt, riktigt tungt. Tyngden i bröstet vill inte släppa...


tisdag 20 september 2011

Himlen får vänta..

Så många gånger de första veckorna efter Wilmers död som jag tänkte att jag måste få vara där han är. En mamma ska vara med sitt barn, så är det bara, och om Wilmer inte är här hos mig så måste jag se till att komma till honom. Jag tänkte de tankarna ofta, ofta.
Samtidigt tänkte jag nog aldrig tanken fullt ut, att ta livet av mig, att lämna min man, Elliott, Jocke och Malin här med ännu en sorg. Jag ville vara hos Wilmer men jag ville och vill fortfarande vara här. Trots allt. Trots att jag under resten av mitt liv kommer att sakna och längta, mycket mer än vad många runt om mig gör, jag har förlorat en bit av mitt hjärta och den biten tillhör en liten människa som jag aldrig mer träffar i detta livet. Jag kommer att leva med sorgen, gå hand i hand med den och jag kommer alltid att undra vad det skulle blivit av Wille, vad han skulle gjort efter sin student, om han hade hittat någon att dela livet och gifta sig med, om han hade fått barn så småningom, och mycket mer... Jag kommer att undra hela mitt liv och en del av mig vill vara där Wilmer är, en del av mig orkar inte vänta längre på att få träffa honom..
Samtidigt ser jag fram emot att få följa Elliott och hans väg genom livet, få se mina snart vuxna bonusbarn välja sin bana, jag har så mycket kvar jag själv vill göra och drömmar kvar att uippfylla. Jag vill bli gammal tillsammans med min man, jag vill få barnbarn och skämma bort dem så mycket det går, jag vill finnas där för mina egna barn till 100 %, vad som än händer, jag vill se vad morgondagen har att erbjuda. Jag har faktiskt livslust kvar, även om det inte känns så när det är som mörkast.

Himlen får nog vänta, ett litet tag till. Vi ses snart Wilmer, men jag har lite kvar här nere att uträtta... <3


söndag 18 september 2011

Olika synsätt

Man kan se saker på olika sätt och sättet att se på saker ändras ibland efter dagsformen och hur man mår. Idag är en lite bättre dag, med aningen mer positiva tankar och känslor.
Jag har ofta tänkt på hur det skulle vara om Wilmer aldrig kommit till oss, om vi skulle sluppit gå igenom all denna smärta och allt mörker. Det hade besparat oss en hel del tårar och en massa lidande, saknad och längtan. Tänk om vi bara fått leva vidare, att Wille aldrig blivit till och aldrig funnits? Så mycket ångest och sorg vi aldrig behövt uppleva då..


Men nej, om jag måste välja så hade jag valt det som det är. Om något bett mig välja så hade jag gått igenom det igen. En härlig graviditet, en fin förlossning, en underbar liten bebis som utvecklades så fint, mysiga mammamånader med bland annat lillasyster som hade en liten knodd samtidigt, massor, massor av kärlek, skratt, glädje och underbara stunder med syskonmys, pappamys och mammamys..
Såklart fanns det vaknätter, sömnbrist och allt det där också, men det överskuggas av allt det som var bra. Som det nästan alltid gör...

Jag måste säga att trots denna makalösa, bottenlösa sorg så skulle jag inte tveka. Inte en sekund. Att inte få ha haft Wilmer hos mig måste vara mycket, mycket värre än att ha haft honom och mist honom. Jag har haft honom hos mig, jag har älskat honom villkorslöst, då kan jag aldrig nånsin förlora honom...

lördag 17 september 2011





Denna fina tavlan är en gåva från en mycket god och nära vän, och en perfekt sammanfattning på vad allt handlar om.. Ljus och kärlek önskar jag alla.. <3



- Posted using BlogPress from my iPhone

Minnesvärd kväll

I går när jag vaknade var min första tanke Wilmer... Jag kände redan då att det skulle bli en tuff dag, men det var bara att göra som alla andra dagar - gråta en stund, ta sig samman och gå upp. Men när jag och I satte oss i soffan vid 22.30 igår och summerade dagen så kände jag att den blev precis som jag och vi velat. Själva dagen var tuff med mycket tårar och ångest, men kvällen blev precis så magisk och fin som vi hoppats.Vi samlade våra familjer och våra allra närmsta vänner, vi grillade korv och åt kladdkaka, och när skymningen föll skickde vi upp 50 rislyktor mot himlen...




Vilken kväll, så mycket kärlek, så många kramar och så mycket omtänksamhet. Jag känner mig rik som har alla dessa människorna i mitt liv - och många fler därtill..
Tillsammans gjorde vi Wilmers födelsedag till ett minne som jag alltid kommer att bära med mig, alltid. Och jag är helt säker på att han såg varenda liten lykta som så fint steg mot himlen..





För att överleva just nu försöker jag vända på allt och tänka att utan Wilmer och hans korta tid hos oss så hade vi, förmodligen inte, kommit så nära varandra allihop. Vi vet vad vi har men jag tror inte att det hade varit riktigt lika kärleksfullt som det är nu. Att träffas som vi gjorde igår och få känna den kärleken som låg i luften hela kvällen, det är inte alla förunnat.

När vi gått och lagt oss så låg jag och vände och vred på mig, kunde inte somna. Efter en stund tände jag lampan för att läsa lite och medan jag låg och läste så blinkade lampan på mitt nattduksbord till, ganska många gånger. Jag är helt säker på att det var Wilmer som gjorde sig påmind och jag har känt hans närvaro brevid mig hela natten...

fredag 16 september 2011

Finaste dagen...

För nästan exakt 2 år sedan såg mitt liv ut såhär:




En av de finaste dagarna i mitt liv, utan tvekan. Vi välkomnade vår andra son, så efterlängtad och så oerhört älskad redan från det blåa plusset på stickan..! Jag vet exakt när Wilmer blev till och sedan den dagen flöt allting så bra. En härlig graviditet, en helt perfekt förlossning på en underbart solig dag, precis som idag.. En fin liten gosse, nöjd och belåten och som spred glädje från första stund. Han svetsade oss samman, vår familj kändes hel och som svärmor sa, "cirkeln är sluten". Han gav oss så otroligt mycket glädje och ljus, hela han var ett solsken. Han föddes en solig dag, på hans 1-årsdag sken solen och idag likaså, mot alla odds om man tittar tillbaka på den gångna veckan..

Idag saknar jag så jag kan inte förklara, jag kan inte beskriva känslan.. Sorgen är så oerhört påtagligt och min längtan efter min son, min solstråle och mitt lyckopiller, är värre än nånsin.
Ikväll samlar vi våra familjer och våra absolut närmsta vänner för att tillsammans minnas vår prins. När skymningen kommer skickar vi upp 50 rislyktor mot skyn, så ni som vill, rikta blicken mot Höstgatan vid 20-tiden, så kanske ni får se vår värme och vår kärlek som vi skickar till Wilmer..<3<3



torsdag 15 september 2011

Dagens lyx..

Min lyxigaste och gosigaste stund på hela dagen är när jag och Elliott kryper ner i vår dubbelsäng när han ska sova. Jag eller I brukar ligga brevid tills han (och ibland vi) somnar, vilket går ganska fort. Han vill, sedan fem månader tillbaka, somna nära, gärna ha hudkontakt.


Min fine prins, han är så mysig. Att lägga honom är en ren fröjd, vi ligger och småpratar om dagen som gått och vad som hänt, sedan somnar han på två minuter. Innan han somnar kryper han tätt, tätt intill och säger :"I love you, baby.." Det är lyx, i sin renaste form... <3

Upp och ner..

Det har, såklart, varit och är fortfarande, en oerhört tung period i livet, de senaste 5 månaderna. För idag är det exakt 5 månader sedan min Wilmer dog.
De senaste veckorna har varit lite extra tunga, då varje motstånd blir som ett hav man måste simma över. Det har varit och är många frågetecken som flyger omkring och jag gillar inte det. Jag vill veta, veta när saker bli gjorda och om och hur det kommer att fungera. Jag vill ha svar och jag tror det är människans största problem, att vi förtvivlat gärna vill ha svar på allt.
Igår var jag och sjöng gospel med Gabriel Fors, och han visade verkligen vilken division av körledare han tillhör. Han är fantastisk och under en och en halv timme tänkte jag inte en enda tung tanke. För första gången på fem månder. Att sjunga är att fyllas av ett lyckorus och det ger mig en adrenalinkick som är underbar. Jag mådde så bra när jag kom hem och känslan sitter i fortfarande.

Idag är det fem månader sedan mitt liv vändes upp och ner, och när jag tänker på de fem månader som passerat så är den största känslan inte kall och hård, utan faktiskt mjuk och varm. Kärlek, så mycket kärlek har fötts ur de senaste månaderna. Oerhört många frågor, undringar, funderingar, miljoner tårar, ilska, frustration och vanmakt, men den starkaste känslan är kärlek.
Vi står inför många frågetecken i livet just nu, jag och min man, men istället för att känna den ilska som hade varit så lätt att känna så försöker jag ha ett öppet sinne och tänka på allt som vi har, och allt vi kommer att få. Det gör det hela lättare och är inte lika smärtsamt.

Det är ingen klysha, det prästen sa till oss (som alla präster säger till brudparet) under vigselakten, det är sant. Störst av allt är kärleken. Så är det bara, utan förmågan att älska så hade jag inte varit vid liv idag, det är min fulla övertygelse.

onsdag 14 september 2011

Min son..







Min son, Wilmer... <3<3

Nog nu..?

Är det bara jag som tycker att det räcker nu? Är det inte nog nu med sorg? Jag vet att det händer fruktansvärda saker, människor ställs inför tragedier och hemska besked varje dag, men nu tycker jag att det är bra för resten av våra liv.
Igår kom allting tillbaka till mig igen, alla känslor som jag kände för några få månader sedan, det bara flög på mig. Jag kände sorgen och framför allt den hemska känslan av att vara helt utlämnad, att inte ha någonting att säga till om, att ingenting jag gör eller säger ändrar på det som är sanningen. Att vi saknar en älskad, viktig, underbar person i våra liv.
Hur förklarar man för en 5-åring att mamma inte kommer hem igen? Hur förklarar men för en 6-åring att hans efterlängtade lillebror inte finns längre?
Det går inte att jämföra sorger och saknad, det är inte mitt syfte heller. Jag tror vi är många som tycker det räcker nu, som tycker att nu är det nog. Vem som än äger makten att bestämma våra livsöden, det är nog nu, vi har fått vår beskärda del och mycket därtill....


tisdag 13 september 2011

Änglatankar..

Varit ute och gått en lång runda nu på kvällen, jag tänker bra då, huvudet rensas ordentligt.
Idag hämtades ännu en ängel från vår jord, och även om det inte var en blixt från klar himmel så gör det ont. Framför allt så tänker jag på de som lämnas kvar, det är faktiskt mest synd om dem. Änglarna som får komma till himlen har det bra, det är min starka tro, men de som är kvar här? Vi då? Vi som längtar, saknar och gråter, vi som ska lära oss att leva ett helt nytt liv. Ett liv utan en av dem som vi älskat allra, allra mest.. Hur gör man? Jag vet inte, men jag vet att det är inte en rättvis värld.
Jag känner att jag vill göra så mycket, jag vill berätta att jag finns här, jag gör vadsomhelst för att de som är kvar här ska må så bra som möjligt, för jag vet.. Mörkret som hotar att ta över, vanmaktskänslan, ilskan,  uppgivenheten och alla dessa ändlösa, men ändå läkande tårar - jag vet.
Mitt i gråten så känner jag ändå ett märkligt lugn, för nu vet jag att Wilmer fått ännu en famn att vara i, ännu en ängel som kan ta hand om honom tills jag kommer och tar över..

Älskade änglar, vi ses snart, det är en av de sakerna jag är säker på!






Kbt

Min man går och pratar med en psykolog som använder sig av kbt. (Kognitiv beteende terapi, tror jag det står för..!) Den stora skillnaden jämfört med de psykologer vi varit hos hittills är, om jag förstått det rätt, att kbt-killen försöker förklara varför vi reagerar som vi gör i de olika situationer vi utsatts för, psykologerna lyssnar liksom mer, utan att försöka komma med olika förklaringar och gräva ner sig i hjärnans funktioner. Så upplever jag att skillnaden är iallafall, jag kanske har fel.

En intressant sak som  min man berättade när han kom hem i fredags och varit på ett besök, är hur vi faktiskt går på ren instinkt när vi utsätts för ett trauma. Ett trauma är en oväntad händelse, något som kommer som en blixt från en klar himmel, alltså tex det vi utsattes för den 15/4 i år.
Den kvällen, när vi kom hem från sjukhuset, kändes det som det viktigaste i världen att samla "flocken". Vi sov i samma rum hela familjen, några nätter veckan som följde sov vi även i samma säng, och det var så naturligt. Vi skulle vara samlade och om någon avvek blev vi oroliga. Ett beteende som är inpräntat i oss sedan miljoner år tillbaka och som kommer fram när vi utsätts för ett trauma. Jag tycker det är intressant att få veta hur vi fungerar, hur vår hjärna fungerar och varför vi gör på ett visst sätt.

Wilmer har satt igång mycket tankar,  många nya känslor har fötts sedan han dog. Om jag har en bra dag kan jag faktiskt se att det inte bara är negativt. Jag kommer aldrig nånsin att förstå varför det som hände var tvunget att hända, men jag kan helt klart se att det föds nya saker ur händelsen nästan dagligen.

Allt tack vare en liten älskad plutt, vårt lyckopiller...


måndag 12 september 2011

Present


Min svägerskas mamma är så go, hon kom in till mig i fredags med denna stenen som ska ligga hos Wilmer. Omtänksamhet, värme och kärlek.. <3

Perspektiv

Tänk egentligen vilka vändningar livet tar. Stora saker inträffar, saker som gör att vi måste fatta stora beslut, men även små saker kan vara väldigt avgörande för livets gång.
Att Wilmer försvann var en jättesak och är fortfarande. I förlängningen har han visat mig hur mycket små saker kan betyda, små gester som jag kanske inte sett med så klara ögon eller uppskattat lika mycket tidigare. En kram idag har en helt annan innebörd än förut och ger en helt annan värme. Kanske är det för att jag försöker ge tillbaka allt som jag fått, all kärlek, omtanke och värme som nästan alla visat mig, som jag känner så. När jag kramar någon  idag så gör jag det med känsla och med värme. Jag försöker se alla med "bra" ögon och ge alla en chans, för vem är jag att döma någon annan? Det är inte mitt jobb.


I allt detta så finns det ett bra ord som sammanfattar det hela - KÄRLEK. Mitt favoritord. Detta fotot tog jag i en korsning här i Höör, och varje gång jag stannar vid rött blir jag glad. Det är liksom inte jobbigt att stanna längre, eller hur? Tänk att några tejpbitar kan förvandla något tråkigt och småjobbigt till att man nästan längtar efter att det ska bli rött så man kan stanna och få se det fina hjärtat! Underbart...

söndag 11 september 2011

Fin sten..

Vi la rosor vid Wilmers sten, 5 st, en från alla i familjen..






- Posted using BlogPress from my iPhone

Styrka och svaghet

Att värderingarna i mitt liv har ändrats ganska omfattande är inte så konstigt. På en minut fick saker som var erhört viktiga just då en helt annan  betydelse, en helt annan plats på skalan. Det som jag för ca 5 månader sedan tyckte betecknade en människas styrka samt svaghet har ändrats en del.
Idag är en stark människa (för mig) någon som kan se andra, kan se människan bakom fasaden och ytan och kunna tränga igenom. Att kunna se den lilla människan som kanske blir lite bortglömd, eller att kunna se människan bakom den fejkade ytan, det tycker jag är en styrka. Att inte lockas av ytan, glamouren, pengarna eller vad det är som kännetecknar oss, utan att kunna se varje människa som den är.  Även att vara den människan som tillåter sig ta av sig masken och bara vara sig själv, att våga trots att man egentligen är rädd för vad folk ska tycka, det tycker jag är starkt. Styrka för mig är inte längre att göra saker för att andra ska tycka att det ser bra ut eller är fint nog, styrka för mig är att göra det JAG vill göra, oavsett.

Tänk på alla de som för 10 år sedan förlorade någon i terrordåden i USA, vilken otrolig styrka att kunna gå igenom det och att resa sig igen. Inte bara där, dagligen förlorar familjer sin make, pappa, son, dotter, mamma, maka, farmor eller någon annan. Dagligen går människor igenom fruktansvärt tragiska händelser, överlever och reser sig igen.
Tänk om vi kunde ta den styrka som vi alla besitter nånstans inom oss, samla ihop den och använda den till någonting riktigt bra. Jag tror att de flesta problem på jorden hade varit lösta då.

Vi är så starka, även när det inte känns så. Även när vi är svaga är vi starka, för jag tycker det är en enorm styrka att kunna visa sig svag..

lördag 10 september 2011


Idag fick jag ännu en påminnelse om hur skört livet är och hur tacksamma vi bör vara för varje dag vi får tillsammans här. Himlen kommer att få ännu en ängel och Wilmer kommer att få ännu en famn att vara i.. Alla mina tankar till de som lämnas kvar.






- Posted using BlogPress from
my iPhone

Fin text..

Celine Dion är en av mina favoriter, hennes röst är magisk. Jag tycker särskilt mycket om vissa av hennes texter, här är ett utdrag från en låttext som är väldigt fin:


"Fly, fly little wing
Fly beyond imagining
The softest cloud, the whitest dove
Upon the wind of heavens love
Past the planets and the stars
Leave this lonely world of ours
Escape the sorrow and the pain
And fly again

Fly, fly precious one
Your endless journey has begun
Take your gentle happiness
Far too beautiful for this
Cross over to the other shore
There is peace forevermore
But hold this memory bittersweet
Until we meet"




Jag lyssnar väldigt mycket på musik och framför allt texter. En fin text kan ge mig tröst, iallafall tillfälligt... Denna texten och sången säger så mycket och orden är mitt i prick. Tills vi ses igen Wille...


fredag 9 september 2011

Vila i frid??

Det finns ett uttryck jag absolut inte gillar, men som jag stött på en del de sista månaderna. "Vila i frid". Det låter, i mina öron, hemskt, hårt och oerhört slutgiltligt. För det första så är jag helt övetygad om att det just nu inte är någon som helst vila på det stället där Wilmer befinner sig. Tvärtom, det är fullt ös för alla runtomkring, precis som det var för oss när vi hade honom hos oss. Inte en sekunds vila, inte en hel natts sömn.. Älskade Wille, håll igång dem ordentligt tills vi ses igen, då ska jag busa med dig så mycket du orkar..!
För det andra så tror jag inte att även om jordelivet är slut för Wille  så är det inte slutet. Jag tror att det bara är början på en ändlös resa, rakt in i evigheten. Det hjälper mig att tänka så, för då vet jag att vi har så mycket tid tillsammans när vi väl träffas igen, jag och min älskade prins. Om evigheten väntar så har vi massor av tid att ta igen allt det vi missade..

Vila inte i frid Wille, vila inte utan håll alla änglar runtomkring dig sysselsatta! Jag vet vilken oreda du kan ställa till med och jag hoppas att det är precis det du gör just nu... Vi ses snart! <3





torsdag 8 september 2011

Daglig ångest..

Varje dag, iallafall två gånger om dagen, kör eller cyklar jag förbi det ställe där min son drunknade. Jag kan må ganska bra när jag ger mig iväg, men när jag närmar mig det stället som är ett stenkast från vårt hus, så kryper ångesten fram och hotar att kväva mig.. Det känns som om jag inte får luft, hjärtat slår fortare och jag blir kräkfärdig. Varje gång. Så fort jag passerat det stället så talar jag med mig själv och säger till mig själv att andas, och lugnar ner mig en aning. Men det är en fruktansvärd stund. Och ja, jag kan köra/cykla/gå runt om, andra hållet, men då kommer jag den vägen där jag i panik cyklade och letade efter min son, samma sak händer då. Tunga minnen som håller mig sömnlös om natten.
Jag längtar efter att få komma härifrån, jag verkligen älskar mitt hus och vi har jättebra grannar osv, men det håller inte att bo kvar. Och även om flytten var planerad sedan innan olyckan så har jag inte längtat så intensivt efter att få komma härifrån som jag gör just nu...

Ett extra ljus


Idag tänder vi ljus härhemma, det gör vi varje dag, men ett extra idag och tänker på att det finns så många som drabbas av hemska saker, att sorg är något många människor får uppleva under sin livstid.. Tanken går till den familj som förlorade sin pappa och sin make. All min värme och kärlek till er.

Självklara tankar..


Detta är Elliotts teckning från lektionen i tisdags, då alla barnen skulle rita sin familj. Inga frågetecken, ingen tvekan, sex familjemedlemmar, alla är lika tydliga och verkliga! Jag älskar Elliotts sätt att se Wilmer, att lillebror på ett självklart sätt fortfarande är en stor del av oss, så stor att han är med på familjebilden! Underbart <3

onsdag 7 september 2011

Fina bilder..

Jag har börjat kunna titta på en del bilder, det är inte så längesedan det inte gick alls. Här är två fina foton jag hittade nu ikväll..


 En väldigt, väldigt liten Wilmer, tryggt sovande hos pappa..


Wilmer och kusin Alva som är 5 veckor äldre. Här sover de gott i soffan hemma hos min lillasyster.

Det är underbart med foton, bitterljuvt och väldigt tårframkallande, men jag är ändå så oändligt glad över att jag tog så många bilder på Wilmer som jag gjorde!