söndag 30 september 2012

Helgmys

Varje morgon vaknar jag och undrar hur det kommer att kännas denna dagen. Värre, bättre, samma? De dagar jag inte gråter blir fler och fler, och jag kan styra det lite bättre, men sorgen och förlusten kan bara komma över mig, och det känns som ett knytnävsslag i magen varje gång.

Jag behöver omge mig med människor som jag älskar och denna helgen har jag gjort precis just det! Jag har träffat båda mina systrar och deras (vardera) 3 barn, min svåger med sina 3 godingar, och igår hade vi goda, underbara vänner på middag. Många skratt och lite allvar i en bra kombination!

Idag har jag funderat jättemycket över att jag inte ska lägga energi på fel saker, jag kan känna hur duktig jag är på det. Jag prioriterar inte alltid som jag egentligen vill, jag vill att alla ska tycka om mig och det är bara så att alla kan inte göra det. Det är inte meningen heller, men man kan behandla varandra med respekt. Och kärlek. Viktigt. Mycket kärlek. Livet blir roligare, lättare och skönare att leva då.. <3



















fredag 28 september 2012

Kusiner!

Idag har det varit en riktig kusindag för lilla P! I förmiddags träffade hon kusinerna på min sida och ikväll på min mans sida, mysigt både och!





Småkusiner!!

Elliott har 9 kusiner, (än så länge), och eftersom 3 av dem bor i Falköping så är det inte ofta som vi träffas allihop. Idag lyckades vi och dessutom lyckades jag fånga allihopa på samma bild! 9 månader, 4 månader och 2 veckor gamla, tre fina tjejer!!





torsdag 27 september 2012

Lycka!





Lycka är att fånga ett ögonblick som detta, min lilla bebis som sprudlar av glädje!

Klokt..

Jag läste ett citat som jag ska försöka bära med mig och tänka på lite oftare:

"Sorgebearbetning innebär att ha tillgång till sina positiva minnen, utan att de störs av ånger och samvetskval."

Arbetet med sorgen finns ju där alltid och jag tror att det kommer att vara en livslång process för mig, jag blir nog aldrig helt klar. Men det känns viktigt att fokusera på de fina minnena, på Wilmers skratt och hans bus, hans fantastiskt vackra ögon och hans mjuka hår som var alldeles för långt, jag ville inte klippa det..

Minnena finns där, de gör ont men jag vill inte vara utan dem.


onsdag 26 september 2012

Vardagsmys...

Jag har nog tjatat om det förut, men jag tycker så mycket om vardagen. Jag tycker om att saker har rutiner och att veta vad som skall göras, lika mycket som jag sedan njuter av helgen, av lite guldkant, en aning lyx och att vänta med alla "måsten".
Idag är det en regnig och grå höstdag, så jag och Philippa har tänt ljus och myser i soffan. Hon är min prinsessa, det är ett nöje att ha med henne att göra. Så nöjd, så glad och belåten, så nyfiken och social. Hoppas att alla dessa egenskaper håller i sig..!


Det är så sött när Philippa suger på tummen! Första gången trodde jag att det var en tillfällighet men hon gör det oftare och oftare, det är väldigt gulligt. De fina plaggen från Lindex samarbete med Missoni har en väninna handlat åt mig, jag är ju sällan i stan.. Jag gillar mönstret, åtminstone på barnkläderna.
Nu ska vi fortsätta vårt soffhäng, det är en sådan dag idag. Om det slutar regna ska vi ta en promenad till Willes sten och sätta dit nya ljus. Där måste vara fint, även om jag känner hans närvaro mer hemma än där så är det en fin plats att gå till, en fin plats för vår ängel.

måndag 24 september 2012

Kärlek










Så mycket glädje och vilken enorm kärlek våra barn ger oss!! För mig är det de som är meningen med att vi finns här och jag vill göra dem till så bra människor som möjligt.

Kärlek...

torsdag 20 september 2012

Elliottankar

Elliott pratar vissa dagar ganska mycket om Wilmer. Igår var en sådan dag, han hade många frågor och ville veta mer detaljerat om olyckan. Vissa saker har han frågat förut, några frågor var nya för mig, bland annat frågan om hur högt pappa skrek när läkaren berättade att Wilmer inte levde och att de inte kunnat rädda honom. Han ville veta detaljer, hur såg rummet ut som ni satt i på sjukhuset, hur såg läkaren ut, kramade läkaren er, skrek pappa så högt att han skrämde någon annan som var där, var fanns polisen då som du åkte med till sjukhuset, varför kom det så många brandmän till vår gata, mm,mm... Jag hade en ganska bra dag igår och kände att jag fick till en fin och givande dialog, vi kunde prata om det som hänt på ett sätt som jag hoppas gör att Elliott känner att det är okej att prata om Wilmers olycka, om döden, ja om allt. Jag vill ge mina barn känslan av att det är okej att komma till mig eller till deras pappa och prata eller fråga om vadsomhelst, ingenting är dumt eller förbjudet.
Men när Elliott avslutade vår pratstund igår med att säga: "Mamma, jag gråter varje dag. Inte så du kan se det, men jag gråter inuti mitt huvud varje dag för jag saknar Wilmer," då fick jag återigen den där känslan av vanmakt och en enorm ilska över det som hänt. Vad har Elliott gjort för att förtjäna detta? Vad har han gjort som gör att han som 6-åring skulle förlora sin lillebror? Ingenting, han har inte gjort någonting för att drabbas utav detta hemska, ofattbara, och att förklara det för honom är det svåraste av allt. "Varför drunknade Wilmer?" Jag har inga svar på den frågan, och kommer aldrig att ha det..Aldrig.


En några år gammal bild, men han är ju så fin, min pojke...

tisdag 18 september 2012

Små lyckostunder

Min lillasyster har en liten tavla på en vägg i sitt hus där det står: "Glöm inte bort vilken skatt en vanlig dag är". Jag älskar det citatet. En vanlig dag är underbar, en vanlig dag som idag. En tisdag där regnet hänger i luften, mannen är på tjänsteresa, det är lämna, hämta, tvätta, handla, laga mat, vika tvätt, gå ut dagens promenad, fotbollsträning, bonusbarnsfix, mm, och (med risk att låta sådär äckligt klämkäck), jag älskar det!! Jag älskar vardasfixet, det inger en trygghet som jag är så beroende av. Om jag inte känner mig trygg så mår jag inte bra, men att pyssla med alla dessa välbekanta vardagssaker gör mig lugn och trygg. En härlig känsla.
Elliott gav mig kvällens skratt när han sa att det gjorde inget att det regnade på fotbollsträningen, för det var ändå så "svettsamt"! Love it!! :)



måndag 17 september 2012

Minnesvärda stunder

I går, söndagen den 16/9, skulle vår Wilmer fyllt 3 år. Vi mindes hans födelsedag på samma sätt som förra året, vi samlade familjen och de närmsta vännerna till korvgrillning och lyktsläpp i skymningen. Det blev lika fint, lika minnesvärt och kärleksfullt som förra året, och vi är så tacksamma för våra vänner och våra familjer som hjälper oss att orka framåt, ett steg i taget.



tisdag 11 september 2012

Sängsällskap..

När mannen inte är hemma passar jag på att ha barnen i sängen. Och det är ju ett ganska gulligt sällskap!! Mitt hjärta fylls av kärlek och av stolthet..





Förändringar?

Jag är väldigt glad för september, det är en av mina favoritmånader. Inte bara för att det är den månaden som Wilmer är född utan för att det känns som att allting börjar om i september, det är nya tag efter en slapp sommar! Även här på bloggen tänkte jag göra lite förändringar. Min sorg är konstant, den bär jag med mig hela tiden, men som jag tidigare skrivit så har jag, trots allt, valt livet och vad det har att erbjuda. Många säger till mig att de tycker jag är stark, men jag håller inte med. Jag är inte stark, men däremot försöker jag acceptera livet och livets kraft som innebär både sorg och glädje .Mycket glädje, hoppas jag, framöver. Det finns så mycket att glädjas över, men ibland sjunker jag så djupt i min sorg att jag glömmer det, att glädjen finns där ändå. I Elliott, i Philippa, i min familj och i en massa annat runtomkring.
Jag kommer att fortsätta skriva, jag mår så bra av det, men jag kommer att introducera lite mer av vardagen i min blogg, jag kommer att skriva om livet som det är, om livet som en vanlig människa med ett lite ovanligare bagage än de flesta. Jag hoppas, även om jag till stor del skriver för min egen skull, att det kan hjälpa någon därute som kanske också bär på en stor sorg. Vi kan fortsätta leva, trots att det finns dagar då man inte tror att det går. Vi klarar oerhört mycket mer än vad vi tror, och trots att världen kanske rasar omkring oss så fortsätter jorden att snurra, märkligt nog.
Styrkan för mig är att försöka acceptera livet och dess märkliga vändningar. Livet blir inte alltid som vi tänkt, men det betyder inte att det inte kan bli bra. Det kanske blir annorlunda mot det vi förväntade oss och det vi drömde om, men det kan ändå bli bra. Faktiskt.


söndag 9 september 2012

Skuld

Det värsta, det som tynger mig mest och ger mig sömnlösa nätter är skuldkänslan. Jag kommer alltid att leva med ett stort om. Om jag gjort annorlunda, om jag letat i en annan ordning, om jag sprungit åt andra hållet, då hade jag kanske hunnit hitta honom innan det var för sent? Det är oerhört frustrerande och det gör så ont att tänka tanken, att känna att jag kunde gjort allt på ett annat sätt och då hade Wilmer kanske levt. Hur kunde jag ens släppa honom med blicken, om än bara en halv minut? Jag vet att ingen klandrar mig, jag vet med mitt förnuft att det inte var mitt fel, men jag kommer alltid att klandra mig själv, jag kommer alltid, så länge jag lever, att skylla Wilmers olycka på mig själv. Och det ger mig en ångestkänsla som jag inte kan återge i ord, den känns som att den kväver mig och gör det ont att andas. Det gör ont i varje andetag, hela tiden.
På söndag skulle han fylla 3 år, min fina prins. Denna tiden är värst, jag tycker på ett sätt att den är värre än hans dödsdag, för hans födelsedag påminner mig om hans ankomst, om vår lycka, om styrkan i förlossningen, om Elliotts glädje över sin lillebror och om att han inte fick fylla år mer än en gång under sitt korta liv.
Jag hoppas han ser oss på söndag, att han ser lyktorna vi ska skicka mot himlen och att han dansar till "hold your horses" och skrattar sitt härliga skratt..

torsdag 6 september 2012

Jag saknar dig...





Jag saknar dig så mycket. Det gör så ont...
Älskar dej, min fina Wilmer, jag önskar bara jag fick säga det till dig..