tisdag 31 maj 2011

Dreams

Jag har inte kommit ihåg mina drömmar de senaste veckorna, pga sömntabletterna, men inatt drömde jag, och kom ihåg, att vi var ute och lekte och Wilmer var med. Helt självklart var han där, mitt bland oss och de andra barnen, Elliott och hans kusiner, och det var så mysigt och alldeles naturligt... Idag är första morgonen jag kliver ur sängen utan den enorma ångest och bävan inför en ny dag som jag haft tidigare. Tack, min älskade ängel för att du gett mig styrka att orka med denna dagen...




måndag 30 maj 2011

Rädsla

Jag tänker väldigt mycket på om jag verkligen varit nere i det mörkaste, eller jag ska dit och vända innan jag ser ljuset? Jag vet ju inte, har aldrig befunnit mig i denna situationen.. Tänk om jag inte varit så långt ner som jag ska, tänk om det kommer en dag då jag bara trillar rakt ner i detta nattsvarta, tänk om det ska bli ännu mörkare? Jag hoppas och vill tro att jag har varit nere och vänt, att det från och med nu bara kan bli bättre, men jag vet ju inte. Hur vet man det? Var hos läkaren idag, men hon kunde inte svara mig, jag tror inte hon heller vet.. Jag blir rädd av tanken på att det kanske kan bli ännu värre, fast jag har svårt att föreställa mig hur det kan bli det... När och hur vet man det? Det är så många frågor som jag inte kan få svar på och det är väldigt frustrerande.



Lillprinsen i magen, oj vad jag saknar att vara gravid! Det mysigaste tillståndet i världen!!


Idag har det varit en makalöst tuff dag. Tankar på Wilmer har poppat upp hela tiden, och bilder, men inga bra bilder. Jag har inte skrivit det tidigare, men det var jag som hittade honom i vattnet den hemska fredagen, och jag som drog upp honom. Den bilden kommer aldrig någonsin, så länge jag lever, att lämna min näthinna. Bilden av min livlöse son, som bara en liten stund tidigare hade skrattat mot mig och sagt "skooo"... Det är den bilden jag kämpar mot varje dag, och varje kväll när jag ska somna. Jag försöker minnas allt annat, allt fint, men den vidriga, fruktansvärda bilden tar över hela tiden, särskilt dagar som idag..
Igår hade jag en bra dag, och idag en dålig, de följs liksom åt, en bra, en dålig. Jag hoppas att det snart blir en dålig, två bra och så småningom en dålig dag följd av väldigt många bra.
Jag hoppas fortfarande, alltså lever jag, fast det ibland känns som att jag finns till för att jag måste...



Saknar dej och all glädje som alltid fanns runt dig... <3



söndag 29 maj 2011

En annorlunda Mors Dag

Inte annorlunda i att vi gjorde något särskilt, jag har blivit så fint uppvaktad med röda rosor, paket, pussar och kramar. Men det jag helst av allt ville ha fick jag inte, och hur jag än önskar så får jag det inte. Aldrig mer.
En annorlunda Mors Dag, eftersom vi saknade någon, väldigt mycket, det har varit extra påtagligt idag.
Ofta tänker jag att nu har vi väl fått vår del av grymhet, ondska och sorg så det räcker livet ut, men samtidigt vågar jag inte tänka så. Just nu känns det som att jag kommer aldrig att våga vara lycklig igen för vad händer då? När kommer nästa smäll? Det räcker nu, det är sorg så det räcker och bekymmer så det blir över, men jag vågar inte glädjas åt nånting för då känns det som att något hemskt kommer att hända. Jobbigt, men sant.
En sak som jag blev väldigt rörd över var en jättefin blomma från mina bonusbarn, med tillhörande kort:




Jag behöver inte kommentera det, ni förstår ju hur glad jag blev...


Här är en liten filur till som gör mig väldigt glad, och väldigt stolt! Visst är han fin, vår Elliott..


När jag är som längst ner i detta ofattbara mörker så försöker jag fokusera, allra främst på Elliott, men även på andra jag har nära och runt mig. Det blir lite, lite lättare då, om jag tänker på vad jag har och inte bara på vad jag förlorat...



Äkta kärlek är som en cirkel, cirkeln har inget slut... <3





lördag 28 maj 2011

Favoritsång!

När Elliott var liten gick vi och sjöng i Betelkyrkan, på barnmusiken. Detta fortsatte vi med när Wilmer var bebis, och varje gång avslutade vi sångstunden med en av Elliotts favoritsånger, som jag citerar här nednför. Den är så fin, och säger så mycket..


"Jag har en ängel som följer mig
jag har en ängel som följer mig var dag
om jag sitter eller står
om jag springer eller går
jag har en ängel som följer mig

Jag är trygg både dag och natt
trygg både dag och natt
En ängel går vid min sida
och jag är trygg både dag och natt..."








fredag 27 maj 2011

Tomt...

Det värsta är den enorma tomheten. Både inom mig och i vårt hus, det är så oändligt, fruktansvärt tyst. En tystnad jag inte bett om, jag vill ha Wilmer här, en Wilmer som dansar och skrattar, gnäller och gråter, springer och ramlar, leker tittut och kiknar av skratt när någon kittlar honom. Jag vill ha honom här, hos oss, i vårt hus, jag förstår inte hur det ska gå till att leva ännu en dag utan honom? Idag är det 6 veckor sedan, men trycket över bröstet har inte lättat. Gör det nånsin det? Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ytterligare 6 veckor och ännu längre utan honom.. Jag är så tacksam över att Elliott, Joakim och Malin finns och fyller vårt hus med allehanda ljud. Det känns nästan som att man är tacksam över tonårsgrälen med en hormonfylld 14-åring, för det är ljud, även om det är lite skrik från vissa håll, det är iallafall ljud..!!

Jag saknar honom. Så är det och det värsta är att så kommer det alltid att vara, så länge jag fortsätter att finnas till. Jag saknar honom och kommer alltid att sakna honom. Idag känns det som att jag kört in i en bergvägg, jag sitter fast med bilen och kommer inte vidare. Idag är min sorg svart och bottenlös och när jag börjar gråta är det som att öppna en kran som inte går att stänga. Jag saknar dig min älskling, och jag längtar tills vi ses, även om det dröjer lite till...






torsdag 26 maj 2011

Konstig dag..

Vissa dagar är tuffare än andra, idag har det varit en lite mindre tuff dag. För mig iallafall. Idag har jag fått känna på att det är fler än jag som har det jobbigt, även om man inte kan jämföra händelser och olika sorger så är jag inte ensam med att känna förtvivlan och att gråta. Jag hoppas att jag inte, mitt i allt detta, bara ser min egen sorg, utan kan känna empati för andra, inse att fler än jag bär på jobbiga saker som man måste ta itu med för att komma vidare. Jag vill inte var en negativ människa som ser allt i svart, jag vill se på livet på ett positivt och varmt sätt, trots att det som hänt är kallt och hårt.

Idag fick jag chansen att krama en människa som har otroligt stor betydelse i mitt liv, idag fick jag vara den som försöker trösta och ge hopp. Det kändes väldigt skönt, att mitt i all min sorg, mitt i allt detta fruktansvärda, hemska och ofattbara så fick jag vara någon som kanske kunde ge tröst, om än så lite.. Det måste ju betyda att jag inte förlorat förmågan att känna med andra och bara se mitt eget, eller hur? En skön känsla, och återigen en bekräftelse på att vi är starka tillsammans, inte ensamma, och att kramar är oändligt viktiga...



Lillfisen...




Du är långt borta
Bortom solnedgången
någonstans
Fast ändå så nära
Varje stund är du hos mig


onsdag 25 maj 2011

En minut..

En minut är oftast inte så lång tid, men ibland en evighet. En minut går så fort när nånting är roligt, men långsamt när man väntar... En minut hade förändrat mitt liv, har förändrat mitt liv. Jag tänker så ofta på det, att om Wilmer väntat en minut med att gå iväg, om jag skyndat mig och kommit ut genom dörren en minut tidigare, om jag börjat leta på rätt ställe en minut innan jag kom dit, då hade min Wille varit här idag. Så enkelt, men ändå så oändligt, oerhört svårt och långt borta. En enda, futtig liten minut, och jag hade sluppit detta. Sluppit leva utan en del av mig själv, sluppit önska att morgonen inte kom så snabbt, att jag får sova lite till så jag kan glömma verkligheten, sluppit tortyren av att sakna en liten gosse så det gör ont, men veta att han aldrig kommer tillbaka. Jag hade sluppit allt detta och fått leva i den världen jag levde i och som var min lyckliga värld. Jag frågar Wilmer varje dag varför han hade så bråttom iväg, jag frågar mig själv varje dag varför jag inte gjorde annorlunda, men det spelar ju ingen roll. Faktum kvarstår, kalla, hårda, fruktansvärt smärtande fakta kvarstår. Min son, som inte ens blev 2 år gammal, är död. Det finns dagar när jag inte kan ta in det, när jag känner som Elliotts och Wilmers dagmamma som säger att det känns som om Wilmer är hemma och är sjuk, han kommer snart tillbaka. Jag kan inte förstå det och jag vill inte. Fast jag vet att det är så. Wilmer är död. Bara att skriva de orden gör så ont att ett knivhugg hade varit skönare. Min prins, min pusselbit, min lille gosse... Du fattas mig...





Vad gör jag när drömmen jag drömt
får ett hastigt och oväntat slut?
Vad gör jag när allting känns fel
och ingenting blir som förut

jag vill ropa men har inga ord
jag vill gråta men har inga tårar
jag vill hoppas men ser inget hopp
jag vill bort men har inga vingar

Jag har ropat i ångest
jag har frågat mig trött
Har du hört mina böner
har du hört mitt rop?

/C. Höglund






tisdag 24 maj 2011

Kärleken är...

Kärleken är allt. Den är så mycket och egentligen det enda vi behöver. Kärleken är tålmodig, som prästen sa vid vår vigsel, kärleken är stark, underbar och alldeles fantastisk. Men den kan också vara grym och hård, det tror jag alla upplevt i den första obesvarade kärleken, första gången hjärtat gick itu.. Men det lagades igen, av nästa kärlek, för det kom ju mer, fast vi inte trodde det just då. Det kom mer, ännu bättre, eller hur?
Det jag lever för just nu är kärleken till mina barn, även om en av dem är en ängel, kärleken till min man, min familj, mina vänner och till alla runt omkring mig. Utan kärlek hade jag inte överlevt detta. Att jag överlever är ett under i sig, men att göra det utan kärlek hade inte gått. Hade jag inte haft kärlek så hade jag varit bitter, och då hade jag inte klarat det, det är jag säker på. Varje gång jag tänker på Wilmer och känner den enorma saknaden välla över mig så försöker jag vända och tänka på hur mycket jag älskar honom och hur mycket han älskar mig. En kärlek som aldrig nånsin kommer att försvinna eller bli svagare, den kommer alltid att finnas och brinna starkt. Det är min överlevnad just nu. Kärlek.


måndag 23 maj 2011

Inga måsten...

Mitt liv har förändrats radikalt sedan den 15 april. Jag lever med en enorm saknad, ett hål som gapar inom mig och som gör att varje andetag är tungt. Det har förändrats på ett ofattbart sätt, men en del förändringar måste jag räkna som positiva.
Jag stressar inte. Dels går det inte, för min kropp knyter sig och vill inte, dels har jag lovat mig själv att sluta stressa. Livet är för kort, det har jag blivit otäckt medveten om.
Jag har inga måsten. Det finns ingenting som inte kan vänta, och då menar jag inte att Elliott svälter för att jag inte fixar mat, utan allt annat. Stryktvätten finns kvar, så även dammsugaren, eller gräset som vuxit sig för långt. Jag tvingar mig inte till någonting, utan låter allt ta sin tid.
Jag gråter när jag behöver gråta, vilket fortfarande är ganska ofta. Det är skönt, både att få gråta och efteråt, det är lite lättare att andas då för en stund. Jag tror att det är nyttigt att släppa fram tårarna, även om det inte är för så traumatiska saker som jag gråter för just nu. Även innan detta hände så tror jag att det varit nyttigt att tillåta sig att gråta oftare, det är läkande och skönt.

Livet går vidare. Långsamt och sakta, men det går vidare även om det är ofattbart. Jag tänker att jag måste lära mig att bli vän med sorgen, att lära mig att leva med den utan att vara rädd för den, för den kommer alltid att vara med mig. Förhoppningsvis i en annan skepnad, men den kommer att vara med. Sorgen efter en liten, älskad pojke kommer alltid att finnas, men förhoppningsvis lär jag mig att hantera det och leva med det.


söndag 22 maj 2011

Angels

Under de 5 gångna veckorna har vi fått så mycket värme och omtänksamhet i form av sms, telefonsamtal, kort, blommor, presenter, mat, mm. Allting, varenda litet sms och varenda kort värmer, vi läser och vi gråter och vi är tacksamma varje dag och minut över att omges av alla fantastiska människor. Jag vill egentligen inte peka ut något särskilt för allting är och har varit så otroligt betydelsefullt och är fortfarande, men igår fick jag en liten, vackert inslagen ask tillsammans med ett brev av en väninna. Jag måste dela med mig av detta, för det är så otroligt fint...


I paketet låg detta halsband, och jag citerar från det medföljande brevet :

 "Detta smycke symboliserar dig och Wilmer för mig. Det ni står för. Runt din hals kommer det bli ännu vackrare, då har ni en historia och en framtid tillsammans.
Wilmer är idag en liten bedårande ängel. Smycket har formen av änglavingar, och är döpt till Angels av Efva Attling, men jag kan också se att det har formen av ett hjärta. Ett hjärta som brustit. Det har skurits upp, gått itu och delats men är inte helt av. Det är fortfarande sammanlänkat av KÄRLEK. Kärlek som du, Wilmer och hela din fina familj äger och har. Så länge kärleken finns kommer inte hjärtat gå helt sönder.
Ditt hjärta kommer alltid vara brustet och sakna en bit, men det kommer samtidigt vara det vackraste och största av alla, med rum för massor av KÄRLEK..."

Brevet var längre än så, ett fantastiskt  brev, och just den citerade biten är så otroligt fint skriven... Jag kunde inte ringa och tacka i går, för jag grät bara jag tittade på det fina halsbandet, men nu bär jag det runt min hals och kommer alltid att bära orden från brevet i mitt hjärta... Tack, fina A för en fantastisk gåva. Jag bär det med glädje och med stolthet, en stolthet över att vara Wilmers mamma och en glädje över att ha så underbara vänner.



Förtröstan

Förtröstan är, med min uppväxt i kyrkan, ett ord som jag hört ganska ofta. Jag har aldrig använt det i mitt eget språk men igår gick jag och kände lite på ordet. Förtröstan. Att det är ett hoppfullt ord, det hörs ju, men för att vara säker så slog jag upp det på 2 olika ställen och fick förklaringen: Hopp, tilltro och tillit. Tre fina ord som alla passar in i min vardag just nu. Hopp om att vi ska ses igen, jag och min fina Wille. Det finns inget annat, jag har aldrig, under dessa 5 veckor som gått, ens snuddat vid tanken på att det inte blir så, för det är så det kommer att bli en dag, att vi träffas igen och jag får krama honom och pussa honom. Tilltro att det en dag blir verklighet, men även tilltro till idag och att alla som finns runt om oss verkligen kämpar för att vi ska må bättre och att vi ska känna att de finns för oss. Tillit till att Wilmer har det väldigt, väldigt bra där han är just nu, även om jag inte är där och kan ta hand om honom. Det finns så många som kan krama honom tills den dagen jag får göra det. Vi pratade om det häromkvällen jag och min man, I:s farmor är ju där (bland annat) och hon var Höörs första dagmamma, en omtyckt sådan med en stor, öppen famn. En famn som kan ta hand om vår Wilmer ett litet tag till...
Ett fint ord, som innehåller så många känslor. Förtröstan. Ett ord som jag ska börja använda lite mer, nu när jag verkligen hittat innehållet i det.



Glädjen i att ha fantastiska vänner...


...och en fantastisk svägerska som fixar och trixar så vi hamnade på utflykt...


...glädjen i dessa underbara ungar...(och tonåring, förlåt J!)...


...i fina kusin G, Wilmers namne...



... och i att ha föräldrar som betyder allt!!!

lördag 21 maj 2011

Finaste M...

Ta er en ordentlig titt på bilden härunder. Det ni ser är inte en vanlig 18-åring på väg till sin studentbal, utan detta är min Malin på väg till sin studentbal. Hon är ingen vanlig 18-åring, utan den i särklass finaste, vackraste, mest godhjärtade, kärleksfulla, omtänksamma och smartaste 18-åring jag vet. Hon är en superbra storsyster åt Joakim, Elliott och Wilmer och den bästa bonusdotter man kan önska sig, nånsin. Hennes hjärta är gjort av guld och hon har egenskaper som jag sällan ser hos andra i hennes ålder. Hon är speciell, och kommer alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Jag ser Malin som min egen dotter och jag älskar henne väldigt mycket. Ni som känner henne förstår och vet varför...  <3 <3





fredag 20 maj 2011

Värme!

Idag har jag och I varit på besök först hos psykologen och sedan hos kuratorn på sjukhuset i Lund, båda två fantastiska människor. Särskilt psykologen är en männinska som strålar av värme och medmänsklighet, hon är helt underbar och vi fattade tycke för henne redan första gången vi träffade henne, ca 5 dagar efter olyckan.
Idag pratade vi om oss men även väldigt mycket om barnen och hur vi ska hantera deras sorg och försöka hjälpa dem rätt. Det är inte lätt att försöka vara stark och trösta när hjärtat är krossat och det fortfarande gör ont varje gång man andas, men vi gör vårt bästa, vi kan inte göra mer, och psykologen berömde oss och bekräftade det vi anat, att vi är på rätt spår. Det är inte lätt att veta vad som är rätt och fel, hur man ska göra och inte göra, vad man ska säga och inte, men jag tror att man kommer ganska långt med sunt förnuft, mycket prat och en massa, massa kramar!! Psykologens värme kan jag känna fortfarande, och jag nästan längtar till näst besök.
Men så kommer vi hem och då landar jag i den kalla verkligheten. Wilmer är död. Min underbare, levande, skrattande, kramiga pojke finns inte mer och jag kommer aldrig att vänja mig vid tanken. Aldrig, aldrig.
Det är riktigt tufft, och jag säger till min man att om vi klarar detta och tar oss ur det men förståndet i behåll så klarar vi allt, då finns det inga hinder som är för höga för oss, nu eller i framtiden. Jag försöker tänka på allt omkring mig och på all värme som alla ger oss nu, och då känns det en aning, aning bättre, att tänka på allt jag har gör mig lite starkare. Och jag har så mycket, jag brukar säga till I att jag är inte rik om man mäter rikedom i pengarna på banken, men jag är otroligt rik om man mäter rikedom i kärleken från familj och vänner... Det är bara en liten, sprudlande krabat som fattas mig så oändligt mycket...


torsdag 19 maj 2011

Fortfarande får jag fina sms, meddelanden och inlägg på fb. Denna dikt fick jag på fb, så otroligt fin.

Once a heart i shattered
Can it ever mend
Once your spirit is broken
Can it be whole again

Each little peace i sacred..
each little part must fit
But when a peace is gone again
there is no replacement for it

We learn to laugh and smile again
feel quilty when we do
We learn to live our lives again
all the while missing you...

I know you want to see us
smiling and happy for you
You´re in heaven Angel
but we wish we could see you too

My heart it feels so heavy
and yet I smile and laugh
sometimes I want to scream it
this smile is just a mask..

If only it were tomorrow
you know that golden day
when once again I will hold you
and the pain will fade away..

Till then my love I hold you
in my broken heart
I´m trying to learn to live again
today is a brand new start

Jag tycker den är så fin, särskilt det sista stycket om "the golden day". Jag har sagt det förut, jag säger det igen, jag är inte rädd för att dö för då får jag komma dit Wilmer är. Jag kan längta till den dagen, men samtidigt har jag kanske 40 år kvar här, och jag tror och känner att Wilmer, min älskade lille Wille, tycker att jag, under dessa år, ska ha det bra och leva ett innehållsrikt och fint liv. Vara en bra mamma, fru, vän och dotter, göra livet bra för så många som möjligt och känna, när den dagen kommer att jag har gjort ett fantastiskt jobb...

Jag älskar dig Wilmer, och snart ses vi!


onsdag 18 maj 2011

Saknar...

Jag saknar dej varje sekund, minut och timme, hela min dag, hela mitt dygn. Jag saknar dej som jag aldrig saknat någonting eller något i hela mitt liv. Jag saknar dig så mitt hjärta värker och min själ är tom. Jag saknar dej mitt lilla troll, mitt lyckopiller och mitt underverk. Jag saknar dej och jag kommer att sakna dej tills den dagen då vi träffas igen och jag får ta upp dig i min famn och krama dej, överösa dig med pussar och klappa dej på ditt mjuka huvud. Jag saknar dej, min älskade, älskade unge. Mammas lilla skorpa, jag saknar dej.
Du fattas mej så fruktansvärt, vansinnigt mycket...




tisdag 17 maj 2011

Mera kramar!!

Sedan vår Wilmer blev en saknad, älskad ängel så har jag och hela min familj mottagit många tusen kramar. Har ni tänkt på att kramar kan överföra energi? Vi pratar om det nästan varje dag, vilken styrka en kram kan ge, så mycket kärlek och kraft den kan innehålla. Min mans bror har varit en av dem som ställt upp så fantastiskt mycket, och gör fortfarande, och jag vet att min man sa till honom, några dagar efter olyckan, att "jag kommer från och med nu aldrig att skiljas från dig utan att ha kramat dig." En kram betyder så ofantligt mycket, och idag värdesätter jag den mycket högre än tidigare, för jag vet hur mycket det betyder att få eller ge en kram. Jag har känt och mottagit ren energi i form av kramar de senaste veckorna, men det krävs att den som ger kramen verkligen menar det, då känns det mest..!

Fortsätt kramas, kramas mer, älska varandra och glöm inte att visa och säga det. Wilmer skrattar varje gång han ser oss kramas och jag vill ju att han ska vara glad! Han ville alltid vara med i min famn om jag och I kramades och pussades, han drog ut sin napp och pussades med öppen mun..! Sa jag till honom (Wilmer alltså!) "kom så kramas vi" så kom han alltid och lutade sitt huvud mot mitt.. Älskade, fina Wille, du finns i mitt hjärta nu och alltid. <3

En honungslig dag...

... måste det bli idag, trots detta avskyvärda väder! Det är Elliott som brukar säga så, efter Nalle Puh, "oj, vilken honungslig dag!" För mej betyder det att det är en bra dag, och med tanke på hur jag mådde igår så måste det bara bli en bättre dag, förhoppningsvis en honungslig sådan..! Så mycket tårar man har, de tar aldrig slut känns det som, det kommer nya hela tiden. Men idag, just nu, är de tillfälligt slut och det känns lite bättre. Wilmer är alltid med mej, en fin liten ängel som jag pratar med ibland, och jag känner tydligt hans närvaro, särskilt efter dagar som igår..




Jag får även väldigt mycket styrka från de underbara kommentarerna på fb och bloggen, ni är så kloka, snälla och fina, ni har så mycket att dela med er av, alla därute! Ni stärker mig, det vill jag att ni ska veta och jag läser allt, mer än en gång! Tack!!



måndag 16 maj 2011

Jag vill alltid älska..

Min stora idol, som jag nämnt tidigare i bloggen, har gjort en sång av dessa ord. Ord som vi använde i Wilmers dödsannons, och som är väldigt fina:

Ingen förstår vart du blev av
men fast din vagga är en grav
tror jag du fann en öppen dörr,
så som barnen gör,
till rum med änglar att få se
dom lär dig leka, ser dig le.
Oh, om jag kunde vara med

Det är dig jag älskar,
det är dig jag älskar,
och en gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång


Idag är en av dessa dagar då jag inte kan ta in verkligheten. Jag vägrar förstå att jag aldrig mer kommer att krama min lille pojke, inte i detta livet iallafall. Och idag är en av dessa dagar då jag känner att jag kunde göra nästan vad som helst för att få vara där han är. Nästan vad som helst och jag känner att tanken ger mig lite hopp, ända tills jag tittar på min Elliott, ser honom le, ser honom leka. Då inser jag vad jag skulle göra mot honom och mot alla andra om jag försvann. Det är ingen utväg, jag vet det och jag vill egentligen inte, men vissa dagar är det bara ett stort, svart hål som man liksom måste ta sig upp ur.
Min pappa har hämtat Wilmers vagn idag, jag orkade inte se den längre. Den stod i "lilla" hallen, jag har alltid gnällt över att den varit i vägen och nu önskar jag inget hellre än att den fortfarande användes och fick vara i vägen... Wille älskade sin vagn, han älskade att åka i den, och att sova i den. Och jag älskar att köra vagn, det är så skönt att gå en lång runda med ett sovande barn i vagnen.
Men idag har pappa hämtat den och nu kan jag inte gå in där den brukade stå förrän jag börjar gråta. Jag kan inte tänka mig att sälja den, och jag kan inte ha den stående här, vad gör man då? Jo, man ringer sina underbara föräldrar som säger "vi hämtar den, den kan stå här hos oss tills ni vet vad ni vill göra med den." Älskade, älskade mamma och pappa, de gör allt för oss och lite till, jag tror att de hade slagit knut på sig själva om vi sagt att det hjälpt...

Vad gör man när glöden är borta? När livslusten saknas och ingenting är riktigt roligt? När varje andetag gör ont och när en stor del av meningen med att existera är borta? Vad gör man när hoppet saknas, när allt kvittar och ingenting kan få en att le? Jag vet inte, men jag vet att en stor bit av mitt hjärta saknas. Han fattas mig så fruktansvärt mycket, och det är ett öppet sår som vägrar läka...
Jag vill så gärna veta var han är, vem som tar hand om honom och hur han har det. Det enda jag vet är att känslan av att han har det bra är stark och det har den varit hela tiden. Jag vet att vi kommer att ses igen, men när? Som jag skrivit tidigare så finns det ingenting som skrämmer mig längre, framför allt inte att dö, för då får jag träffa min lillprins igen. Men jag hoppas ändå att det dröjer lite till, för jag är klarsynt nog att inse att jag har för många här som behöver mig och vill ha mig kvar. Men det gör ont, omänskligt ont, och jag hoppas att tiden gör att det känns lite bättre. Inte att tiden läker, för jag tror inte att det nånsin kan läka helt, men att det känns lite bättre...




En söt liten ängel, påminner om min Wilmer med sina bruna ögon..!


söndag 15 maj 2011

"Love will keep us alive"

Vi, min man och jag, var på 40-årsfest igår. Och nu finns det säkert någon därute som tycker en massa, att det var väl lite för tidigt, det har ju bara gått en månad, och så vidare, men vet ni vad, efter väldigt mycket övervägande fram och tillbaka så bestämde vi oss för att gå dit, även om vi så bara skulle stanna i en timme. För 40-åringens skull, som är en av min mans absolut närmsta vänner, de kallar sig inte vänner utan brödrar och det är precis vad de är. Och 40-åringens fru är en av mina närmsta vänninor, alltså kom vi fram till att vi skulle gå dit en stund. Det var nervöst, det var jobbigt och hjärtat klappade de första 15 minuterna tills vi kände att alla som var där, tror jag, verkligen unnade oss att få ha roligt, få skratta, dansa, äta gott, dricka fantastiskt vin, och för några timmar få låtsas att allt faktiskt var som vanligt. Det var roligt, trevligt, känslosamt emellanåt, men en mycket trevlig kväll.
Vid 23.30 var jag helt slut, luften gick ur mig totalt och jag åkte hem. När jag kom hem tände jag Willes lykta, som vi gör varje kväll, satte mig och tittde på alla foto på Wilmer som vi har på ett bord och kände en enorm ilska välla upp inom mig. Jag kände ett så starkt hat mot Gud att jag sa det högt: "Just nu hatar jag dig Gud, för att du gjort såhär mot mig, för att du tagit min lille pojke från mej, från oss alla. Jag hatar dig, HATAR DIG!!"
Hjälpte det? Inte ett dugg... Så jag började, för att försöka må lite bättre, tänka tvärtom, inte tänka på ilska och hat, utan på kärlek. Jag tänkte på festen jag lämnat, på paret som bjöd till festen, detta par som har varit några av dem som hållt oss ovanför ytan den senaste månaden. Enorm generositet och kärlek är det som kännetecknar dem, och på vilket sätt de visat att de ställer upp för oss, i vått och torrt, no matter what, det känns långt in i själ och hjärta.. Kärleken är, som jag skrivit så ofta, det enda... Det enda vi behöver, till oss själva, till varandra, till alla. Kärleken till våra familjer och alla runt omkring oss gör oss starkare, lite, lite starkare för varje dag. Kvällens första tryckare igår, (så hette det iallafall på "min" tid..!) dansade jag med min man. Sångaren sjöng en jättefin låt, jag kände inte igen den men i refrängen sjöng han "Love will keep us alive.." Så är det. Det enda som kan få oss att överleva detta är inte hat och ilska utan kärlek. Och kärlek får vi, och har fått, i så stora doser den senaste månaden att jag inte trodde det var möjligt. Vi älskar er alla därute, familj och vänner som tänker på oss och som jag vet, skulle göra vadsomhelst för att lätta vår smärta. Ni gör våra liv lättare mitt i detta mörker.

Love will keep us alive...







lördag 14 maj 2011

Ett stort, stort hål...

...har jag i mitt hjärta, min själ och mitt bröst. Det har gått en månad, men det känns inte lättare, inte en sekund. Fortfarande är varje andetag jobbigt, fortfarande kan jag somna på kvällen och hoppas att jag vaknar och allt varit en ond dröm, fortfarande kan jag handla på ICA och skynda mig hem för jag längtar efter att få se Wilmer komma springande mot mig, som en hund som blir glad när man varit borta i 5 minuter och kommer hem...
Det släpper inte, och jag vet inte hur jag ska klara mig genom sommaren...
Närt det är som tyngst så fokuserar jag helt på Elliott och på all glädje, kärlek och styrka som han ger mig utan att tänka på det. Han är, just nu, anledningen till att jag går upp på morgonen över huvud taget. Min älskade, underbare, tokige son..!


En riktig tokstolle..! Han får mig att skratta och det är så skönt!

fredag 13 maj 2011

An angel in the book of life
wrote down my babies name
and whispered as she closed the book
"too beautiful for this earth..."

torsdag 12 maj 2011

Tid

All denna tid, vad ska jag göra med den? Tid, som för fram till en månad sedan fylldes av blöjbyte, kel, läggningsrutiner, barnmatsval, frukttärnande, busande, badande, rutinförsökande, tvättning av pyttesmå kläder, pussande på goa små lår, en massa "ajaj", dansande i köket, grymt tidiga mornar - vad ska jag göra med all min tid?? Elliott är så självgående, även om jag märker hur jag försöker göra honom lite mer beroende av mig, men det går inte så bra för han är ju på väg åt andra hållet, förskolan hägrar, kompisar är viktiga, han är, i sina egna ögon iallafall, en stor kille. Men inte i mina, för nu är han minst, vår lilla älskade 6-åring. Jag ägnar väldigt mycket tid åt honom, så mycket som han orkar med...! Jag skulle vilja ha honom hos mig hela, hela tiden, slippa att behöva släppa honom ur sikte, men det funkar inte, han måste få vara hos dagmamman och leka med sina kompisar.
Jag har så mycket tid, och visst, det finns alltid något att göra men det är en fråga om att vilja och att orka. Det går inte att förklara den extrema trötthet som slår till varje eftermiddag, det är som om någon slagit mig i huvudet. Men det går inte att sova, det funkar inte att bara somna sådär mitt på dan. Tankarna mal och huvudet är fullt, främst  tankar om hur jag över huvud taget ska överleva smärtan som trycker i bröstet hela tiden. Konstant, som en eld.
Igår var jag arg, riktigt arg, och sa till Gud: "nu har du haft honom i snart en månad, nu kan du lämna tillbaka honom till oss. Vi fattar grejen nu, vi ska uppskatta varandra, livet och varje dag, get the point, okej, men lämna tillbaks honom nu:" Det kändes bra att få gräla på Honom, men det hjälpte bara för stunden. För sen slår det en, som en knytnäve i magen, att nej, Wilmer kommer inte tillbaka till oss. Aldrig, aldrig mer. Och det är en sanning, och en smärta, som jag måste lära mig leva med, även om jag inte har en endaste aning om hur det ska gå till, för just nu vill jag inte. Jag vill vrida tiden tillbaka och få ha min lille prins, pussa honom, smeka honom över hans mjuka, fina hår, titta på honom när han sover, trösta honom när han vaknar och har drömt, säga "ajaj" när han pillar på fjärrkontrollerna. Det är vad jag vill. Kan någon hjälpa mig att uppfylla min önskan..?



tisdag 10 maj 2011

Finaste komplimangen...

Idag fick jag den finaste komplimang, om man kan kalla det så, som jag nånsin fått... Sent i em kom det hem ett par och ville krama om oss, tjejen i förhållandet är gravid och berättar att anledningen till att hon och hennes man valde att skaffa ytterligare ett barn var till stor del en sak som jag sa till henne på en tjejmiddag för ca 1 år sedan. Wilmer var inte så gammal och vi pratade om de skulle eller inte skulle "skaffa" ett barn till. Hon frågade mig om hur det var och hur det kändes med en liten ännu en gång, och jag svarade att för oss var det en välfärdslyx att få ett barn till och att vi njöt otroligt mycket, att det var det bästa beslut vi tagit, att försöka få och att få, ytterligare ett barn.. Dessa ord svetsade sig fast hos henne och blev en stor anledning till den lilla bebisen som växer i hennes mage nu. Det kändes som den finaste komplimang jag fått, nånsin, och tårarna bara rann... Tänk att mina ord kan vara en liten anledning till ett av livets mirakel..

Idag har jag satt min egen sorg lite åt sidan och tänker väldigt mycket på familjen i Falköping som förlorade sin 5-åriga son i går i en olycka. Jag önskar att jag kunde få krama dem, hårt, hårt, och säga en massa saker som olika människor sa till mig när olyckan med Wilmer inträffade, saker som inte tröstar men som lindrar, lite, lite.. Jag vill gråta med dem, säga att jag förstår, för det gör jag!! Jag vet exakt vad de går igenom, hur vansinnigt ont det gör och hur otroligt svårt det är att förstå att livet kan vända på mindre än en timme. Från glädje till den djupaste sorg, nattsvart, bottenlöst, på minuter.. Jag vet hur det känns och jag önskar inte någon den smärtan, inte någon i hela världen. Jag hoppas de känner mina tankar och all den kärlek och värme som jag skickar, och jag hoppas att de får uppleva samma enorma medmänsklighet, kärlek och omtänksamhet som vi gjort och fortfarande gör, varje dag...

Livet är ett mirakel och det är skört, som en tunn, tunn tråd... Ta vara på det, varje dag, varje minut och varje sekund, för som jag skrev, det kan ändras på en minut. Jag vet det, jag har upplevt det, och jag försöker, trots allt, glädjas åt varje dag som jag och alla runt omkring mig får må bra, vakna på morgonen och uppleva ännu en dag tillsammans. Tillsammans med alla vi älskar..
Wilmer finns här, runt mig, i vårt hus, i vår trädgård, överallt, i mina tankar, hela tiden. Han är med hela, hela tiden, framför allt finns han i mitt hjärta, konstant, och jag bär honom med mig alltid... Han påminner mig om att försöka vara lycklig, försöka komma ihåg att fortsätta älska och uppskatta allting jag har omkring mig. Och jag försöker, hela tiden, och för varje dag känner jag att jag är lite, lite närmre den dagen då jag kanske kommer att känna lycka igen...




söndag 8 maj 2011

Mitt pussel..

I min värld är det en omöjlig tanke att min Wille har dött förgäves. Även om det är en absurd, helt galen tanke, så måste det nånstans, nångång visa sig en mening med det som hänt oss. Jag tror inte att jag får alla svaren, iallafall inte i detta livet, men jag lägger pussel och jag hittar nya bitar var dag. Mitt pussel innehåller ca 10 miljoner bitar, och jag kan lägga ca 2 bitar varje dag, så det kommer att ta sin tid!
Jag försöker hitta pusselbitar, synliga resultat av Wilmers olycka. Resultat som är positiva, såklart. Det är svårt att förklara hur jag menar, men jag ser ju, trots min sorg, att det kommit vissa saker ur detta som faktiskt är positiva, även om det låter helt knäppt.
Jag får sms, mail och meddelanden varje dag, av vänner och även personer jag inte känner, som berättar om hur de omvärderat sina liv, hur de ser sina barn på ett annat sätt, och slutat ta saker för givet. En pusselbit.
Jag ser hur min familj och mina vänner verkligen visar all den kärlek som vi har till varandra, verkligen visar den både i ord och handling. En pusselbit.
Jag ser hur min mans relation till sin bror stärkts, väldigt mycket. En pusselbit.
Jag känner hur alla problem, eller rättare sagt, de saker som jag tyckt varit ett problem tidigare, inte är ett problem längre, allt går att lösa. En pusselbit.
Jag får meddelanden från okända människor, och även från några jag känner, som berättar om saker de varit eller är med om, gripande berättelser som gör att jag inte känner mig så ensam i min sorg. En pusselbit.

Jag lägger mitt pussel varje dag, hittar enstaka bitar varje dag. Jag kommer aldrig att bli klar, men det spelar ingen roll, för varje pusselbit gör mig en aning, aning starkare. Det hjälper inte mot tomheten, sorgen och den ofantliga, enorma saknaden efter min son som jag bär med mig varje dag, men det stärker mig en aning att tänka såhär.
En liten, underbar, älskad unge kan inte bara ryckas ifrån oss utan att det finns någon form av mening med det, vad det nu än är... Jag kommer att få svar en dag, det är jag säker på. När den dagen kommer och jag står ansikte mot ansikte med Honom däruppe, då kommer jag att kräva svar på varför han tog Wilmer ifrån mig och oss. Till den dagen kommer får Han låna den finaste ängeln av oss, men det är bara ett lån...

Vi ses snart, underbara, fina, älskade ängel!



En liten, liten Wilmer...




lördag 7 maj 2011

En hyllning till min man...

Jag älskar min man, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Han är, i mina ögon såklart, den bästa mannen i världen. Han är full av humor, intelligens, kärlek, en vilja att alltid göra rätt, omtänksamhet och ömhet. Han är allt jag vill ha och allt jag nånsin kommer att vilja ha.
Vet ni hur svårt det är att se den man älskar mest av allt i hela världen, den som man kan göra vadsomhelst för, sörja så djupt..? Min man, precis som jag, är trasig, hans hjärta är krossat och det finns ingenting, absolut ingenting jag kan göra. För jag sörjer precis som han gör och jag har inga ord som tröstar, för det finns inte. Min man är en makalös, helt fantastisk pappa, och jag vet inte hur många gånger min bonusdotter har sagt hur förändrad han blev efter Wilmers ankomst. Hon tyckte han blev så kärleksfull, att han mycket oftare visade sina känslor för sina barn, och det var och är tack vare Wille.
Min man var en riktig hönspappa när det gällde Wilmer och han njöt verkligen av sin papparoll, min teori är att det var för att Wilmer var sist, att vi inte skulle ha fler barn efter honom. De två hade ett väldigt speciellt band, och min man sörjer djupt, hårt och intensivt... Det svåraste i detta är att se honom gråta. Jag älskar honom så vansinnigt mycket och jag kan inte göra någonting, mer än att krama honom och finnas där, precis som han finns där när jag gråter. Känslan av maktlöshet och hjälplöshet är stor och det är så ofantligt svårt. Jag hoppas och tror att han vet hur mycket jag älskar honom och jag tror att detta fruktansvärda som hänt ändå kommer att få oss ännu närmre varandra, för klarar vi oss genom detta, den värsta av mardrömmar, så finns det ingenting vi inte klarar..!


Skrivet av min man på vår griffeltavla igår...


Kärlek...



Lite pyssel han gjorde och la i trappan så jag skulle bli glad när jag och Elliott kom hem idag och han inte var hemma...

fredag 6 maj 2011

Änglabesök

Idag, om 1 timme och 30 minuter, är det exakt 3 veckor, 21 dagar sedan min ängel försvann.. Jag vet att jag inte kan hålla på såhär varje fredag, men idag känns det extra påtagligt eftersom jag hade besök av en ängel inatt...
Jag tror på Gud, är uppväxt inom kyrkan och har, trots allt som hänt och trots mycket starka tvivel, en grundtro. Jag har aldrig intresserats av andevärlden med medium och seanser, jag menar inte att det är något som helst fel på det, men det har liksom aldrig intresserat mig. Men inatt hade jag besök. Jag drömde så tydligt om Wilmer, vi lekte och skrattade, och helt plötsligt vaknade jag, och jag vet att jag var vaken för mannen snarkade brevid mig så jag fick putta på honom. Sen vänder jag mig om och ser Wilmer, han står på golvet en liten bit från min säng och ler mot mig. Och det är så otroligt tydligt, jag förstår att det låter flummigt, men det är så tydligt och uppenbart att han är där, hela rummet är fyllt av hans närvaro och jag ser honom, min fina, fina pojke, hur han ler mot mig, hans ögon lyser och jag känner ett enormt, oförklarligt lugn inom hela mig...

Det var ingen dröm, han var där och jag tror att han ville berätta att han har det bra och att han väntar på oss, när den dagen kommer. Det var ingenting obehagligt, ingenting jobbigt, ingenting som kändes olustigt, bara varmt, mjukt och skönt. Ett änglabesök av den finaste ängeln...
 Men jag saknar honom, jag saknar honom varenda sekund, minut, timme och dag. Varje cell i min kropp skriker efter honom och vissa dagar undrar jag hur jag klarar av att behålla förståndet över huvud taget. Det kan inte finnas något grymmare än att mista och begrava sitt eget barn, att behöva leva utan en del av sig själv. För det är det jag gör, varje dag. Han var och är en del av mig som jag nu tvingas leva utan och det gör ont, ont, ont...

Dessa ord fick jag av en bloggläsare och vän, så fina:

Låt mig få gråta - det gör så ont
Be mig inte glömma - det vore att förneka
Säg aldrig att tiden läker alla sår - skorpan rivs lätt upp
Be mig inte vara stark - jag har förlorat allt
Hjälp mig hitta meningen - jag finner ingen
Säg inte att du förstår - om du aldrig själv drabbats
Ord är överflödiga - räck bara ut en hand


torsdag 5 maj 2011

Idag har jag egentligen inget att skriva som känns väsentligt. Känner mej helt tom, men ändå fylld av känslor. Finns det någon som kan berätta för mej när denna smärta ger vika, när den blir mindre? I morgon är det 3 veckor sedan men det känns som igår.. Smärtan är fortfarande fysisk, som ett öppet sår, varje andetag gör verkligen ont i bröstet..
Ändå finns det guldkorn och små ljus varje dag. Min fantastiska kollega, som jag över huvud taget inte klarat mig utan, är ett av mina ljus idag. Det finns så många som gjort så otroligt mycket, fast ni tycker det är lite...Ni ska veta att jag sparar varenda kort, varenda sms och varenda kommentar, och det ger mig styrka att gå tillbaka och läsa dem.

Idag pratade jag med en av mina kunder, som själv har 3 barn varav den yngsta är 9 månader, och hon sa till mig: "jag älskar mina barn jättemycket, men när du pratar om dina barn så lyser det om dig och det syns verkligen hur mycket du älskar dem". Den meningen har hjälpt mig genom denna dagen, och gjorde mig lite, lite starkare, och jag hoppas det är sant, att min kärlek syns.

Älskade Elliott och älskade Wilmer, mina söner, det finaste jag har och nånsin kommer att få. Jag är så stolt att jag får vara mamma till er, ett jordebarn och ett änglabarn...




onsdag 4 maj 2011

Styrka..

Jag har fått många kommentarer de senaste veckorna om att jag är så stark. Det är jag inte. Jag är helt säker på att alla som sagt eller skrivit det till  mig har menat väl, men tyvärr har ni fel. Jag är inte stark, jag är väldigt svag och väldigt sårbar just nu, jag gråter många gånger varje dag, jag ger upp flera gånger varje dag och känner att jag skiter i allt för det finns ändå ingen mening med någonting. Livet har visat mig hur grymt, hårt och hemskt det kan vara, och jag är allt annat än stark...

Men jag vägrar bli bitter. Jag vägrar skylla på någon, att hitta anledningar till att det som hände faktiskt hände, för det är ingens fel. Om det är någons fel, så är det mitt. Jag hade ansvar för Wilmer, jag vände mig om ett ögonblick för länge, jag letade inte på rätt ställe och när jag väl hittade honom var det försent. Jag har klandrat mig själv en miljon gånger och kommer att fortsätta göra det under resten av mitt liv. Men jag vägrar bli bitter. För det är en känsla som äter upp en inifrån och långsamt tar död på allt och jag vägrar... Wilmer vill att vi ska vara lyckliga, glada, skratta och må bra under det som återstår av våra liv. Och det är ju ganska många år  hoppas jag, trots allt. Jag är inte stark men jag är fortfarande full av kärlek, och det hjälper. Kärlek till min man, mina barn och bonusbarn, min familj, mina vänner och till alla som skickar dessa fantstiska meddelanden och sms som gör att jag orkar lite, lite till...

Följande text har jag fått av en väninna för många år sedan, jag har själv läst den när livet varit tungt, men även gett den vidare till andra som haft det svårt nångång.

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den
Att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit...

(M. Fredriksson -86)




tisdag 3 maj 2011

Jag fick låna en ängel...

Jag fick ett meddelande av en tjej idag som jag inte känner, en kund för längesedan. Hon satte ord på mina tankar på pricken, hon har gett mig en extra styrka i det hon skrev. Jag citerar en del av det:

" Jag tror att härnere på jorden finns det människor och änglar. Änglarna kommer till oss med en mening att tillföra något.. Alla barn tillför självklart enormt mycket kärlek, men dessa änglar är lite, lite mer speciella än dom vanliga, deras närhet liksom svetsar sig fast, alla som möter dom berörs av dom. När ett barn går bort lämnas en oerhörd saknad och sorg kvar, men även något annat blir kvar... Andra föräldrar, som tidigare inte "sett" sina underbara barn, bara tagit dom för givet i dagens stressade samhälle, stannar plötsligt upp och börjar tänka, börjar älska på en mycket högre nivå och slutar ta allt för givet..."

Vår Wilmer är och var en ängel. Han har gjort avtryck i alla han mötte, ingen lämnades oberörd av hans soliga sätt och underbara leende... Han är så otroligt, makalöst saknad och älskad och han fick oss att älska varandra lite till. Älskade ängel, tack för att just jag fick låna dig...







måndag 2 maj 2011

Hopp??

Jag hör ordet "hopp" väldigt ofta nuförtiden och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det ordet. Vad är hopp? Det är nånting bra när man känner det, ha hoppet kvar, ingenting är hopplöst, mm., men vad är hopp för mig, idag? Jag vet inte och jag tror inte att jag har något hopp kvar. För vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Det är jag realist nog att inse att det inte kommer att hända. Men vad ska jag hoppas på då? Att tiden går fort så jag får träffa honom igen, snart, snart? Jag har gått hela dagen och funderat på just ordet hopp.
Jag vill hitta mitt hopp igen. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en människa, och tro mig, det är sant. Även när Wilmer låg så fint nerbäddad i Regnbågsrummet på sjukhuset med alla ljus omkring sig och ögonen slutna, även då, när jag pussade hans iskalla kinder och panna, kände jag lite hopp. Hopp om att han skulle slå upp sina vackra, bruna ögon och titta på mig och le... Men det hoppet försvann, och jag har inget hopp längre, inte till någonting. Men det betyder inte att jag inte vill hitta det igen, nångång.
Hoppet om att få vakna till ytterligare en dag som jag faktiskt vill leva, hoppet om att känna livsglädjen och gnistan igen, hoppet om att få känna den pirrande känslan av lycka som infinner sig ibland  när allt bara fallit på plats, hoppet om att livet kan vara riktigt, riktigt bra... Men det är långt, långt borta..
Jag andas för att min son, Elliott, behöver mig. Just  nu är han den stora anledningen till allt, till att jag andas, till att jag går upp på morgonen, till att jag finns till... Och att känna hans kramar och när han säger "mamma, du är världens gosigaste, bästa mamma", då orkar jag lite till.

Jag vill hitta livsglädjen igen, men just nu finns den inte. Trots alla fina människor omkring mig och allt fantastiskt stöd så måste jag ändå leta, och förhoppningsvis hitta, livsglädjen och gnistan. Men utan allt fint omkring mig tror jag inte jag ens hade letat.. Jag kommer att leta, vänta på och jobba för att hitta glädjen igen. För Wilmer ville och vill att jag ska vara en glad mamma, det är jag helt säker på, och det tänker jag bli igen. Snart, hoppas jag..

söndag 1 maj 2011

Idag är en skitdag, en riktig kass, hemsk skitdag... Tårrna tar inte slut och det känns som att sorgen fått ny kraft och boxar mig riktigt hårt i magen, gång på gång. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Varje gång jag ser ett foto eller påminns om Wilmer så börjar jag gråta, och det är ofta eftersom jag inte plockat undan någonting härhemma. Det går inte att göra det än, jag måste få ha allting omkring mig, minnas det som det var, även om det smärtar som ett öppet sår...

Ni som har barn, snälla, krama dem lite extra, pussa dem en gång till, säg till dem att ni älskar dem varje dag! Det gjorde jag med Wille, och gjorde och gör med Elliott såklart, och jag är tacksam att jag slipper tänka att jag borde gjort det oftare, för jag gjorde det ofta och Wilmer vet hur mycket jag älskar honom. Då, nu, alltid...