Jag har en underbar kund, (jag har många underbara kunder, detta är en av dem) som har följt mig och min resa genom sorgen på ett väldigt speciellt sätt. Vi träffas ungefär en gång var fjärde vecka, och varje gång hon har varit hos mig så är jag uppfylld av ett lugn och av lite ny energi.
Vi pratar om allt, om livet, om saker som inte blev som man tänkt, om olika sorger, vi skrattar och vi trivs ihop. Hennes ögon fylls av tårar när vi pratar om Wilmer och när hon berättar om saker som hennes fina, kloka dotter säger, saker om Wilmer som kommer ur ett barns mun.
Denna fina kund har sagt en sak som jag funderat mycket på och som hjälpt mig lite när är sorgen trycker på för mycket.
Hon har sagt att hon tror att Wille är vårt bonusbarn. Elliott och Philippa var det meningen att vi skulle få och ha kvar, medan Wilmer kom som en bonus, en liten underbar krabat som vi fick njuta av en kort tid.
Kanske är det så? Han kom som en virvelvind och stannade hos oss en stund, för att sedan skynda vidare. Och jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten, aldrig nånsin. Jag vill hellre ha upplevt att få ha haft honom hos mig och förlorat honom, än att inte få ha haft honom alls. Wilmer har gett mig så mycket och gör det fortfarande, på ett sätt som är svårt att förklara.
Min fine lille prins, han berikade våra liv så makalöst och han gör det än, var dag.
