Det har gått 28 månader. En evighet men samtidigt en väldigt kort tid. Mycket har hänt, mycket har förändrats och skorpan på mitt sår blir lite hårdare allt eftersom dagarna går.
Jag får ofta höra att jag är stark, att jag har tagit situationen så bra, att jag hanterar livet och sorgen på ett bra sätt. Men vad är starkt egentligen? Hur mäter man styrkan i en människas psyke?
Jag tror inte att man vet hur stark man är som människa förrän man verkligen utsätts för en prövning. Vad den prövningen består av är totalt olika - separation, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller, som i mitt fall, ett barns död.
Olika saker hanterar vi olika såklart, men en sak är densamma, du har ingen aning om din reaktion förrän du ställs inför det som är ditt trauma, din sorg.
Jag har, sedan jag fick mitt första barn och fick uppleva den största kärleken, sagt att om något av mina barn dör så dör jag.
Det gjorde jag inte.
Mitt barn dog, han är död och jag kommer aldrig mer att träffa honom, aldrig mer får jag krama honom eller se honom dansa, obekymrad och lycklig.
Och att överleva det, att fortsätta framåt, att försöka se ljuset och att ändå vilja se det goda i livet trots mörker och trots en sorg som är för stor att förklara, det måste vara ren styrka. För vad är det annars? Dessa dagar när jag helst vill stanna i sängen, när ingenting ger mig glädje och när ångesten tar andan ur mig. Att ändå gå upp, att ändå fortsätta framåt och att nånstans ändå vilja göra det, det måste vara det som kallas att vara stark..
Jag får ofta höra att jag är stark, att jag har tagit situationen så bra, att jag hanterar livet och sorgen på ett bra sätt. Men vad är starkt egentligen? Hur mäter man styrkan i en människas psyke?
Jag tror inte att man vet hur stark man är som människa förrän man verkligen utsätts för en prövning. Vad den prövningen består av är totalt olika - separation, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller, som i mitt fall, ett barns död.
Olika saker hanterar vi olika såklart, men en sak är densamma, du har ingen aning om din reaktion förrän du ställs inför det som är ditt trauma, din sorg.
Jag har, sedan jag fick mitt första barn och fick uppleva den största kärleken, sagt att om något av mina barn dör så dör jag.
Det gjorde jag inte.
Mitt barn dog, han är död och jag kommer aldrig mer att träffa honom, aldrig mer får jag krama honom eller se honom dansa, obekymrad och lycklig.
Och att överleva det, att fortsätta framåt, att försöka se ljuset och att ändå vilja se det goda i livet trots mörker och trots en sorg som är för stor att förklara, det måste vara ren styrka. För vad är det annars? Dessa dagar när jag helst vill stanna i sängen, när ingenting ger mig glädje och när ångesten tar andan ur mig. Att ändå gå upp, att ändå fortsätta framåt och att nånstans ändå vilja göra det, det måste vara det som kallas att vara stark..
