I söndags var det pappornas dag, och i vår familj uppmärksammade vi den genom att göra god frukost till pappan i huset, skämma bort honom med presenter och senare en god middag. Vi hade en härligt mysig dag tillsammans, och jag märkte hur min man njöt av att ha sina barn nära, att bara umgås och att få vara tillsammans.
På kvällen medan jag nattade Philippa så satt Elliott vid köksbordet och ritade och min man satt i soffan. När jag kom ut från sovrummet så frågade jag Elliott hur det gick med den fina teckningen, och då sa han: "Bra, men pappa är ledsen". Jag gick bort till soffan och möttes av en man som grät, tårarna rann nerför hans kinder. Jag frågade vad som hänt, fast jag visste att han tänkte på Wilmer.
Svaret jag fick var: " Han var här alldeles nyss, jag kände honom så tydligt. Wille stod här framför mig, jag sträckte ut mina armar och jag kände hur han var här. När jag blundade såg jag honom stå här framför mig och jag ville ta upp honom i mitt knä och krama honom. Att inte kunna göra det gör så ont, det känns som att en lastbil kör rakt in i bröstet.."
Min första känsla var avundsjuka. Jag har aldrig så tydligt känt Wilmers närvaro, inte på det viset. Jag kan känna att han finns här, men inte så som min man beskrev det i söndags, och jag är faktiskt avundsjuk.
Vi satt kvar i soffan en stund och pratade, och då kom Elliott och kröp upp till sin pappa för att krama honom. Han sa ingenting, kröp bara upp och la sig nära, låg kvar där i ca 3 minuter för att sedan resa sig och gå tillbaka till sin teckning. Precis som om han kände att pappa behövde en kram och lite närhet.
Jag tror att Wille kom med en hälsning på Fars Dag, den finaste hälsningen. Den från en saknad och älskad liten ängel..
