att leva ett liv utan dig är att leva utan en del av mig själv. Att leva kvar här utan dig, din livsglädje, din energi och din busighet är att sakna någonting var sekund.
Livet utan dig är inte detsamma, men jag har lärt mig att det går att leva utan dig.
Jag trodde inte att jag skulle överleva den första tiden efter din död, och det fanns stunder då jag inte ville det.
Men jag har lärt mig att det går. Konstigt, eller hur?
För hur ont det än gör, hur svårt det än är att andas ibland, så lever jag. Och jag har faktiskt livsglädje kvar, jag somnar vissa kvällar och ser fram emot morgondagen. Ibland kan jag få dåligt samvete över det, att jag ser fram emot att fortsätta leva trots att du inte finns kvar. Är det okej? Får jag tänka så? Får jag tacka ja till livet och även känna en viss livsglädje, trots att du inte är här hos mig?
Jag tror att du vill precis det, min lille prins. Jag tror att du vill se din mamma glad, så glad jag kan vara, så ofta som möjligt. För även om jag kan känna att jag borde ha dåligt samvete över glädjen som kommer ibland, så har jag inte det. Och det är nog tack vare dig.
Livet utan dig har gett mig väldigt mycket. Det låter konstigt, men livet utan dig har gett mig ett liv som innefattar en annan liten människa, din lillasyster.
En liten underbar tjej, som ser ut ungefär som du, som har dina vackra ögon och din fantastiska glädje. Hon har kommit in i mitt liv, tack vare dig.
Livet utan dig har gett mig förståelse och ödmjukhet, det har gett mig förmågan att se bort från småsaker och fokusera på det som är viktigt. Saker som jag såg som enorma hinder innan du försvann är idag små kullar som är relativt lätta att ta sig över.
Allt jag fått lära mig och allt jag fått och fortfarande får är väldigt mycket tack vare dig, underbara lilla du. Viljan att tänka kärlek istället för ilska, att tänka hopp istället för förtvivlan, att tänka medmänsklighet istället för utanförskap.
Allt det är tack vare dig.
Undrar om du vet det? Jag undrar om du vet det och om du är nöjd när du ser vad du åstadkommit? Det borde du vara, mitt hjärta.Tack vare dig så tror och vet jag att många människor tänker lite annorlunda. Att de tänker mer på vad de har, och uppskattar det och varandra istället för att se vad de inte har.
Jag är en av dem.
Livet har blivit svårare och tuffare utan dig, men samtidigt är det fullt av mer värme, mer kärlek och mer ödmjukhet. Jag kan leva ett liv utan dig, det är inte frivilligt, men jag kan.
Och jag vet att du ser hur jag kämpar, jag vet att du vill att jag ska vara glad och lycklig, i allafall så mycket jag kan.
Jag är så stolt över dig, över hur du ändrat mitt tankesätt och över allt fint du fört in i mitt liv. Saknaden efter dig är inte borta och den försvinner aldrig, men du hjälper mig att fylla tomrummet, du hjälper mig att leva på ett bättre sätt.
Du är så saknad och så älskad. Till vi möts igen, lille fine du...
