Äntligen är påskhelgen över. Jag är lite kluven eftersom påsken egentligen är en väldigt mysig helg, med kravlös ledighet och många dagar utan jobb och skola. Ofta har även våren hunnit göra sig påmind, och vi har tid att njuta av sol, trädgård, vänner och familj.
Vi begravde vår son på påskafton 2011, och sedan dess är påsken inte lika rolig. Hela våren är en lång känslostorm, eftersom Wilmer dog en solig dag, en dag då vitsipporna stod i full blom och det var grönt överallt. Solen lyste den dagen och den fortsatte att lysa varje dag i flera veckor därefter.
Våren är även nu väldigt fin och skön, men hela tiden med en smula ångest i bakgrunden.
Solen är lika underbar som den är avskydd, jag kan längta efter att få krypa ner i soffan och dra täcket över huvudet och bara gråta, men det är svårt när solen skiner och man helst ska vara glad över att våren är tillbaka och fåglarna kvittrar..

Saknaden kommer över mig flera gånger om dagen, som hugg mitt i ett andetag. Jag saknar, jag gråter, jag sörjer och jag försöker andas och ta mig igenom var dag, var vecka och var månad.
Hur kan en så liten människa lämna så otroligt mycket saknad efter sig? Obegripligt och märkligt. Men det är så. Saknaden är grym, ibland känns det som att den sliter mig itu. Mitt enda andningshål, mitt enda sätt att komma över ångestens höga berg, är att umgås med Elliott och Philippa. Det är enda medicinen, bättre än alla antidepressiva och ångestdämpande i världen. Mina fina ungar, det finns ingenting bättre..