Han fick mig att tänka efter mer än en gång under den knappa timmen som programmet höll på. Tankar på vad som är viktigt och oviktigt i livet, vad jag bör fokusera mer på och vad jag behöver släppa för att må bättre.
Tänk att leva och att veta att din tid är utmätt, att du inte har särskilt lång tid kvar. Vad skulle du göra? Vad hade du prioriterat de timmar som återstod?
Det är en ganska obekväm tanke, och egentligen finns det ju bara en sak som är viktig att göra - berätta för dem du älskar att du gör just det. Älskar dem. Vänta inte, tiden är ju snart ute... Egentligen borde vi faktiskt berätta det för varandra lite oftare, hur mycket vi uppskattar och tycker om de vi har omkring oss, även om vi inte har en obotlig sjukdom. För vår tid är utmätt, oavsett om vi blir 99 år, som min mormor, eller 19 månader, som min Wilmer.
Varför inte göra det direkt? Missa ingenting, ta alla chanser, våga prova även om du misslyckas. Då har du ju iallafall provat? Och vi vill inte vid livets slut inse att vi borde provat, men att vi inte vågade, eller hur? Missa ingenting, framför allt inte när det gäller kärlek. Vi kan så mycket bättre, vi kan ge så mycket mer till varandra. Tänk efter, vad är det som är viktigast av allt? Jo, att känna sig älskad och att få älska. Allt annat är oväsentligt i sammanhanget, utan kärlek är vi ingenting..
Jag är säker på att Christian har sällskap med min son däruppe i himlen, två fina själar som hittat varandra. Kanske dansar de till "Hold your horses", Willes favoritlåt, tills de inte orkar mer, sedan sätter de sig och tittar på oss som är kvar här, som saknar dem och som älskar dem så intensivt..
Störst av allt är kärleken...
