måndag 11 februari 2013

Vissa dagar trycker ångesten på hårdare än andra. Undrar ibland om det finns någon därute som tycker att jag ska sluta "gnälla", det har ju snart gått 2år?! Om nästan exakt 2 månader så är det 2 år sedan som mitt liv gick i bitar, 2 år sedan mitt hjärta gick itu, 2 år sedan min son, min Wilmer, rycktes bort från mig. Undrar om det finns någon som tycker att det är nog nu, nu är det dags för mig att släppa taget, för livet går ju vidare!? Jag kan ibland tycka det själv. Framför allt så undrar jag hur länge det verkligen ska göra såhär ont? Är det fel på mig som inte kan släppa taget, som fortfarande mår såhär?
Jag älskar det jag har, min familj och mina barn, och jag är så oändligt tacksam över vår Philippa, men ändå så saknar jag Wille så mycket att smärtan emellanåt är outhärdlig.
Ska det inte bli bättre allt eftersom tiden går? Jag hörde nånstans att det tar ca 7 år innan sorgen efter ett barns död har lagt sig. Jag vet inte om det stämmer, men 7 år?? Den som sa det kan ju inte på allvar mena att det ska göra såhär ont hela tiden..

Det ser kanske ut som att jag är stark, men jag är inte det.. Jag är jättesvag inuti och orken sviker mig väldigt ofta. Det är då jag måste dra mig tillbaka in i mitt skal, då är det inte så många jag släpper in. Dessa perioder varar i ungefär en vecka, därefter brukar jag ha hittat lite ny kraft och ork, så jag kan ta itu med vardagen igen.
Men saknaden och tomheten finns där ständigt...




3 kommentarer:

  1. Hittade din blogg och tycker att du skriver så bra! Om ditt liv med sorgen ständigt närvarande. Tror verkligen att det är "normalt" att känna som du gör! Med tiden kommer
    sorgen att ta mindre plats, den kommer inte att ta så mycket energi och den fruktansvärda smärtan blir mindre intensiv.Fortsätt leva som du gör, en fantastisk mamma för dina barn! Kram från en trebarnsmamma Eva

    SvaraRadera
  2. Din sorg och din saknad är livslång tror jag... Jag ber för att smärtan lättar och det blir lite lättare för dig att andas. Jag kan inte tänka mig in i hur du känner, ångesten och saknaden. Jag kramar hårt om mina barn och är tacksam för att jag har dom. Ert öde gör ont i mitt hjärta...
    Kramar till Dig❤

    SvaraRadera
  3. Nej, två år är nog inte någon lång tid i det här sammanhanget. Men det innebär inte heller att det kommer att vara och kännas som det gör nu. Anicca.

    SvaraRadera