Påminnelse..

I torsdags var jag på begravning i Växjö, en av min pappas bröder gick hastigt bort för ett litet tag sedan, alldeles för tidigt. Ceremonin i kyrkan var väldigt fin, med enormt vacker musik som nog inte bara berörde mig, utan alla som var där. Jag fick verkligen stålsätta mig i kyrkan, och jag klarade av hela stunden utan att gråta. Inte för att jag inte tyckte det var sorgligt och inte för att jag inte ville, utan för att om jag börjat gråta så hade jag inte kunnat sluta. Jag har gråtit nu, dagarna därefter och mina tårar verkar aldrig ta slut. Jag gråter för min faster, för mina kusiner, för deras förlust och för deras barn som förlorade sin morfar och farfar. Men jag gråter även för min egen skull, för att våren lockar fram minnen som jag är för svag att hantera just nu. Dagen då Wilmer försvann var det strålande sol och det höll i sig i veckor därefter. Så solen är för mig lika underbar som den är ångestladdad, även om det låter märkligt.
Jag vet att min farbror är på samma ställe som min Wille, och ibland kommer känslan över mig - jag vill också vara där. Nästan en känsla av avundsjuka, hur konstigt det än låter..
Min lillasyster sa något fint när vi körde hem, hon sa att begravningar är inte bara ett tillfälle att säga farväl, utan även en påminnelse om att verkligen ta tillvara på livet, på varandra och det vi har. Det kan vända väldigt snabbt och plötsligt kanske vi vaknar upp i en helt annan verklighet än vi valt själva, en verklighet som vi måste vänja oss vid och leva med, hur brutal och främmande den än känns.
Jag har lovat mig själv att bli ännu bättre på att visa uppskattning, och på att ta vara på det jag har. För trots allt så har jag väldigt mycket att vara väldigt tacksam för. Trots en enorm förlust så finns det så mycket kvar..