Att falla..

Mina dippar, då jag faller ni i svackorna, kommer mer och mer sällan. Idag kom det en rejäl och helt skoningslös svacka, som tog andan ur mig totalt.

Elliotts klass skulle gå till kyrkogården idag, som de brukar göra kring allhelgonahelgen. Jag tänkte att de nog skulle besöka Willes plats, och körde dit när jag lämnat barnen för att tända ljus och göra fint. 

Idag räckte det med att parkera bilen på parkeringsplatsen, då kom ångesten och sorgen som en enorm våg som vällde över mig. Ofta kan jag hejda min gråt, hålla den inne och bestämma mig för att gråta senare, vid ett mer passande tillfälle, men idag gick det inte. När det kommer över mig så starkt så finns det ingenting som kan hejda tårarna, och idag lät jag dem komma. Den sortens gråt är enormt energikrävande, den tar all kraft och jag är konstigt trött och liksom håglös resten av den dagen.  Idag var inget undantag.

Ikväll somnar jag med barnen hos mig i min säng, så nära det går, för de påminner mig om att jag måste vidare. Jag måste orka gå upp i morgon och jag måste orka leva. Jag måste, även om dagar som dessa gör att jag gärna somnat ikväll för att få sova tills jag vaknar och ser min lille gosse dansa igen. Det gör ont, förbannat ont, och ingenting kan lindra den smärtan..

Människor som gör avtryck

Sedan Wilmers död har jag träffat en del människor som lämnat avtryck hos mig. Människor som sagt eller gjort något som gör att de har en extra plats i mitt hjärta, någon jag läser om eller någon på tv som säger något tänkvärt.
Ni som ser Skavlan på fredagar minns kanske fredagen den 20:e september, då Jeanette Bonnier var gäst hos denna fantastiska man. En stark kvinna med mycket makt och mycket vilja, en otroligt pigg "tant" som visade sig vara strax över 80 år, något jag aldrig kunnat gissa.
Jag och min man låg i soffan och lyssnade på deras konversation, intressant och underhållande som det brukar vara i det programmet. Plötsligt säger Fredrik (Skavlan) till Jeanette:
"Jag har läst i en intervju med dig någonstans att du har sagt att du är inte rädd för någonting, hur menar du då?"
Jeanette Bonnier berättade då att hon hade ett barn, en dotter som hon stod väldigt nära. Denna dotter dog i en bilolycka när hon var 20 år gammal, och Jeanette fortsätter med att säga:
"När du varit med om det absolut värsta, att ditt barn dör, det mest fruktansvärda som kan hända, då finns det ingenting som skrämmer dig."
Jag vet inte hur många gånger jag sagt just så. Det finns ingenting som skrämmer mig, ingenting att vara rädd för. Vad ska jag vara rädd för? Att något hemskt händer mig, sjukdom eller liknande som gör att jag dör? Men då får jag ju träffa Wille igen, så det är jag inte ett dugg rädd för..
Jeanette Bonnier fortsatte prata om just denna svåra händelse och hon sa ännu en sak som kunde varit mina ord. Hon sa att när det värsta händer så har man som människa två val. Antingen tar man livet av sig för att man inte orkar leva vidare, eller så bestämmer man sig för att leva kvar och för att göra det fullt ut. Att leva väl.
Tårarna rann på både mig och min man, hennes ord träffade så rätt, det är exakt så det är och hon uttryckte tankar vi tänkt hundratals gånger.

Jag har valt livet. För att jag måste, men framför allt för att jag vill. Visst har jag svackor, rejäla sådana, men livet vinner. Och jag gör mitt bästa för att kunna se tillbaka när jag är 80 år och känna att jo, jag gjorde så gott jag kunde, jag levde väl och jag behandlade andra som jag själv vill bli behandlad.
Jag vill se tillbaka och känna att jag försökte vara medmänsklig, vänlig och kärleksfull, att mitt mål med livet var att vara en bra människa, mamma, fru och vän som var till glädje för andra.
Jag kämpar varje dag och det kommer jag att göra resten av livet. Det är inte alltid lätt men det är, trots allt, värt det..

Här är en av anledningarna som gör mitt liv värt att fortsätta..