Elliotts klass skulle gå till kyrkogården idag, som de brukar göra kring allhelgonahelgen. Jag tänkte att de nog skulle besöka Willes plats, och körde dit när jag lämnat barnen för att tända ljus och göra fint.
Idag räckte det med att parkera bilen på parkeringsplatsen, då kom ångesten och sorgen som en enorm våg som vällde över mig. Ofta kan jag hejda min gråt, hålla den inne och bestämma mig för att gråta senare, vid ett mer passande tillfälle, men idag gick det inte. När det kommer över mig så starkt så finns det ingenting som kan hejda tårarna, och idag lät jag dem komma. Den sortens gråt är enormt energikrävande, den tar all kraft och jag är konstigt trött och liksom håglös resten av den dagen. Idag var inget undantag.
Ikväll somnar jag med barnen hos mig i min säng, så nära det går, för de påminner mig om att jag måste vidare. Jag måste orka gå upp i morgon och jag måste orka leva. Jag måste, även om dagar som dessa gör att jag gärna somnat ikväll för att få sova tills jag vaknar och ser min lille gosse dansa igen. Det gör ont, förbannat ont, och ingenting kan lindra den smärtan..
styrkekramar till dig! och skönt att du börjat skriva igen, har följt dig sen hösten 2011 och jag känner så för dig och din familj. särskilt nu sen jag själv fått mitt första barn. Kämpa på!
SvaraRadera