Jag fokuserar ofta på mitt, att jag förlorat en son. Men Elliott har förlorat en bror. Elliott var med den dagen Wilmer försvann, han hjälpte mig att leta efter honom. Han var inte just där när jag hittade Wille, men han hörde mitt skrik, han såg ambulansen komma, han såg brandmännen och poliserna som kom till platsen.
Han var där, han förstod allvaret och han kommer att leva med det i hela sitt liv.
Att svara på Elliotts fråga när vi kom hem från sjukhuset på kvällen, när han såg mig i ögonen och frågade om Wilmer klarade sig och jag var tvungen att sätta mig på huk, hålla om honom och säga nej, Wilmer klarade sig inte... Mycket i livet är svårt, men det är något av det svåraste jag någonsin gjort.
Att förlora en bror när man är 6 år gammal, en bror som var så efterlängtad, så älskad.. Orättvisan gör mig rasande ibland.
Orättvisan gör mig lika arg som kärleken till lillasyster är stor. Och Elliott älskar sin syster, han är så stolt över henne, rädd om henne och väldigt mycket storebror. Han brukar säga till henne: "Jag ska alltid ta hand om dig..." Och det kommer han att göra, hela sitt liv.
Saknaden efter lillebror finns ändå där hos en funderande och tänkande 9-åring. Frågor om varför, frågor om vems fel det var att Wilmer dog, om han kunde gjort något annat, om han kommer att träffa Wille i himlen..
Vad ska man göra när ett hjärta blöder??
Linus Svennings låt berör mig oerhört mycket och jag kan bara försöka föreställa mig hur det är för er som har en händelse i ert eget liv att relatera till. Mina tårar trillar när jag läser om den stunden då du var tvungen att säga det man inte önskar att någon någonsin behöver säga...
SvaraRaderaKram