Tacksam

Det är tag sedan jag skrev på bloggen nu, det har inte funnits någon lust eller inspiration. Men det har vänt lite och de senaste dagarna så känner jag hur jag varje kväll kan sätta mig ner och känna att jag faktiskt är glad att jag valde livet, trots att det vore tusen gånger enklare för mig att välja den andra vägen. Jag är glad och jag är tacksam. Att vara där jag är, med allt jag har gör mig så lycklig jag kan vara just nu. Jag tänker självklart på familj och vänner, men framför allt på lilla Philippa som faktiskt kom till oss trots allt. Jag har funderat över vad en vän och jag pratade om häromdan, om vilket under det är att min kropp kunde bli gravid och vilket fantastiskt mirakel att kroppen behöll och bar detta lilla liv i 9 månader. Trots den enorma sorg som jag arbetade mig igenom så valde min kropp ändå att fungera, att skapa och ge oss vår dotter. Så fantastiskt ändå, att det fungerade. För det är jag tacksam, varje sekund. Många gånger varje dag tittar jag på lilla P och det bara slår mig vilken tur vi haft. Vi förlorade något av det dyrbaraste vi hade, men vi fick även något underbart, en gåva som lades i våra armar, ett livets mirakel. För det är jag tacksam, varenda dag..

Nej, ingen kan se hur det känns inuti. Ingen ser sorgen, ångesten och saknaden, ingen ser tårarna som kommer på natten. På natten när jag ligger med lilla P tätt, tätt intill och gråter över orättvisan i att hon aldrig får träffa sin ena storebror. Ingen ser hur sorgen och saknaden känns, men den känns i varje andetag, hela tiden...

Saknad

Att sakna så som jag saknar min son är det värsta som finns. Den absolut värsta känslan, känslan av att sakna någon som aldrig någonsin kommer tillbaka. Tomhetskänslan har avtagit, framför allt för att det inte är lika tomt längre, efter Philippas ankomst. Men även om tomrummet är delvis uppfyllt så är saknaden kvar. Den och känslan av ilska och vanmakt, känslan av orättvisa.
Jag saknar honom med hela mitt hjärta, hela min kropp och hela min själ. Och det kommer jag alltid att göra.

Det där med texter..

Jag älskar bra texter i olika former, dikter, ordspråk, kloka och tänkvärda ord, låttexter, mm.. Om jag hör en låt som jag gillar så är det ett stort plus om texten är bra. Nedan kommer en del av en låt av Mauro Scocco, en sång med en text som är mitt i prick..

"När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening bara försvinner
När du känner dig liten och när ingen finns där,
då är du ändå aldrig ensam så länge jag finns här

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg,
det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit, ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vadsomhelst för dig,
det hoppas jag du vet.."