Livet utan dig

Älskade Wilmer,

att leva ett liv utan dig är att leva utan en del av mig själv. Att leva kvar här utan dig, din livsglädje, din energi och din busighet är att sakna någonting var sekund.
Livet utan dig är inte detsamma, men jag har lärt mig att det går att leva utan dig.
Jag trodde inte att jag skulle överleva den första tiden efter din död, och det fanns stunder då jag inte ville det.
Men jag har lärt mig att det går. Konstigt, eller hur?
För hur ont det än gör, hur svårt det än är att andas ibland, så lever jag. Och jag har faktiskt livsglädje kvar, jag somnar vissa kvällar och ser fram emot morgondagen. Ibland kan jag få dåligt samvete över det, att jag ser fram emot att fortsätta leva trots att du inte finns kvar. Är det okej? Får jag tänka så? Får jag tacka ja till livet och även känna en viss livsglädje, trots att du inte är här hos mig?
Jag tror att du vill precis det, min lille prins. Jag tror att du vill se din mamma glad, så glad jag kan vara, så ofta som möjligt. För även om jag kan känna att jag borde ha dåligt samvete över glädjen som kommer ibland, så har jag inte det. Och det är nog tack vare dig.

Livet utan dig har gett mig väldigt mycket. Det låter konstigt, men livet utan dig har gett mig ett liv som innefattar en annan liten människa, din lillasyster.
En liten underbar tjej, som ser ut ungefär som du, som har dina vackra ögon och din fantastiska glädje. Hon har kommit in i mitt liv, tack vare dig.
Livet utan dig har gett mig förståelse och ödmjukhet, det har gett mig förmågan att se bort från småsaker och fokusera på det som är viktigt. Saker som jag såg som enorma hinder innan du försvann är idag små kullar som är relativt lätta att ta sig över.
Allt jag fått lära mig och allt jag fått och fortfarande får är väldigt mycket tack vare dig, underbara lilla du. Viljan att tänka kärlek istället för ilska, att tänka hopp istället för förtvivlan, att tänka medmänsklighet istället för utanförskap.
Allt det är tack vare dig.

Undrar om du vet det? Jag undrar om du vet det och om du är nöjd när du ser vad du åstadkommit? Det borde du vara, mitt hjärta.Tack vare dig så tror och vet jag att många människor tänker lite annorlunda. Att de tänker mer på vad de har, och uppskattar det och varandra istället för att se vad de inte har.
Jag är en av dem.
Livet har blivit svårare och tuffare utan dig, men samtidigt är det fullt av mer värme, mer kärlek och mer ödmjukhet. Jag kan leva ett liv utan dig, det är inte frivilligt, men jag kan.
Och jag vet att du ser hur jag kämpar, jag vet att du vill att jag ska vara glad och lycklig, i allafall så mycket jag kan.

Jag är så stolt över dig, över hur du ändrat mitt tankesätt och över allt fint du fört in i mitt liv. Saknaden efter dig är inte borta och den försvinner aldrig, men du hjälper mig att fylla tomrummet, du hjälper mig att leva på ett bättre sätt.

Du är så saknad och så älskad. Till vi möts igen, lille fine du...

Finaste Fars Dag hälsningen..

I söndags var det pappornas dag, och i vår familj uppmärksammade vi den genom att göra god frukost till pappan i huset, skämma bort honom med presenter och senare en god middag. Vi hade en härligt mysig dag tillsammans, och jag märkte hur min man njöt av att ha sina barn nära, att bara umgås och att få vara tillsammans.
På kvällen medan jag nattade Philippa så satt Elliott vid köksbordet och ritade och min man satt i soffan. När jag kom ut från sovrummet så frågade jag Elliott hur det gick med den fina teckningen, och då sa han: "Bra, men pappa är ledsen". Jag gick bort till soffan och möttes av en man som grät, tårarna rann nerför hans kinder. Jag frågade vad som hänt, fast jag visste att han tänkte på Wilmer.
Svaret jag fick var: " Han var här alldeles nyss, jag kände honom så tydligt. Wille stod här framför mig, jag sträckte ut mina armar och jag kände hur han var här. När jag blundade såg jag honom stå här framför mig och jag ville ta upp honom i mitt knä och krama honom. Att inte kunna göra det gör så ont, det känns som att en lastbil kör rakt in i bröstet.."
Min första känsla var avundsjuka. Jag har aldrig så tydligt känt Wilmers närvaro, inte på det viset. Jag kan känna att han finns här, men inte så som min man beskrev det i söndags, och jag är faktiskt avundsjuk.
Vi satt kvar i soffan en stund och pratade, och då kom Elliott och kröp upp till sin pappa för att krama honom. Han sa ingenting, kröp bara upp och la sig nära, låg kvar där i ca 3 minuter för att sedan resa sig och gå tillbaka till sin teckning. Precis som om han kände att pappa behövde en kram och lite närhet.

Jag tror att Wille kom med en hälsning på Fars Dag, den finaste hälsningen. Den från en saknad och älskad liten ängel..

Att falla..

Mina dippar, då jag faller ni i svackorna, kommer mer och mer sällan. Idag kom det en rejäl och helt skoningslös svacka, som tog andan ur mig totalt.

Elliotts klass skulle gå till kyrkogården idag, som de brukar göra kring allhelgonahelgen. Jag tänkte att de nog skulle besöka Willes plats, och körde dit när jag lämnat barnen för att tända ljus och göra fint. 

Idag räckte det med att parkera bilen på parkeringsplatsen, då kom ångesten och sorgen som en enorm våg som vällde över mig. Ofta kan jag hejda min gråt, hålla den inne och bestämma mig för att gråta senare, vid ett mer passande tillfälle, men idag gick det inte. När det kommer över mig så starkt så finns det ingenting som kan hejda tårarna, och idag lät jag dem komma. Den sortens gråt är enormt energikrävande, den tar all kraft och jag är konstigt trött och liksom håglös resten av den dagen.  Idag var inget undantag.

Ikväll somnar jag med barnen hos mig i min säng, så nära det går, för de påminner mig om att jag måste vidare. Jag måste orka gå upp i morgon och jag måste orka leva. Jag måste, även om dagar som dessa gör att jag gärna somnat ikväll för att få sova tills jag vaknar och ser min lille gosse dansa igen. Det gör ont, förbannat ont, och ingenting kan lindra den smärtan..

Människor som gör avtryck

Sedan Wilmers död har jag träffat en del människor som lämnat avtryck hos mig. Människor som sagt eller gjort något som gör att de har en extra plats i mitt hjärta, någon jag läser om eller någon på tv som säger något tänkvärt.
Ni som ser Skavlan på fredagar minns kanske fredagen den 20:e september, då Jeanette Bonnier var gäst hos denna fantastiska man. En stark kvinna med mycket makt och mycket vilja, en otroligt pigg "tant" som visade sig vara strax över 80 år, något jag aldrig kunnat gissa.
Jag och min man låg i soffan och lyssnade på deras konversation, intressant och underhållande som det brukar vara i det programmet. Plötsligt säger Fredrik (Skavlan) till Jeanette:
"Jag har läst i en intervju med dig någonstans att du har sagt att du är inte rädd för någonting, hur menar du då?"
Jeanette Bonnier berättade då att hon hade ett barn, en dotter som hon stod väldigt nära. Denna dotter dog i en bilolycka när hon var 20 år gammal, och Jeanette fortsätter med att säga:
"När du varit med om det absolut värsta, att ditt barn dör, det mest fruktansvärda som kan hända, då finns det ingenting som skrämmer dig."
Jag vet inte hur många gånger jag sagt just så. Det finns ingenting som skrämmer mig, ingenting att vara rädd för. Vad ska jag vara rädd för? Att något hemskt händer mig, sjukdom eller liknande som gör att jag dör? Men då får jag ju träffa Wille igen, så det är jag inte ett dugg rädd för..
Jeanette Bonnier fortsatte prata om just denna svåra händelse och hon sa ännu en sak som kunde varit mina ord. Hon sa att när det värsta händer så har man som människa två val. Antingen tar man livet av sig för att man inte orkar leva vidare, eller så bestämmer man sig för att leva kvar och för att göra det fullt ut. Att leva väl.
Tårarna rann på både mig och min man, hennes ord träffade så rätt, det är exakt så det är och hon uttryckte tankar vi tänkt hundratals gånger.

Jag har valt livet. För att jag måste, men framför allt för att jag vill. Visst har jag svackor, rejäla sådana, men livet vinner. Och jag gör mitt bästa för att kunna se tillbaka när jag är 80 år och känna att jo, jag gjorde så gott jag kunde, jag levde väl och jag behandlade andra som jag själv vill bli behandlad.
Jag vill se tillbaka och känna att jag försökte vara medmänsklig, vänlig och kärleksfull, att mitt mål med livet var att vara en bra människa, mamma, fru och vän som var till glädje för andra.
Jag kämpar varje dag och det kommer jag att göra resten av livet. Det är inte alltid lätt men det är, trots allt, värt det..

Här är en av anledningarna som gör mitt liv värt att fortsätta..

Att vara stark

Det har gått 28 månader. En evighet men samtidigt en väldigt kort tid. Mycket har hänt, mycket har förändrats och skorpan på mitt sår blir lite hårdare allt eftersom dagarna går.
Jag får ofta höra att jag är stark, att jag har tagit situationen så bra, att jag hanterar livet och sorgen på ett bra sätt. Men vad är starkt egentligen? Hur mäter man styrkan i en människas psyke?
Jag tror inte att man vet hur stark man är som människa förrän man verkligen utsätts för en prövning. Vad den prövningen består av är totalt olika - separation, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller, som i mitt fall, ett barns död.
Olika saker hanterar vi olika såklart, men en sak är densamma, du har ingen aning om din reaktion förrän du ställs inför det som är ditt trauma, din sorg.
Jag har, sedan jag fick mitt första barn och fick uppleva den största kärleken, sagt att om något av mina barn dör så dör jag.
Det gjorde jag inte.
Mitt barn dog, han är död och jag kommer aldrig mer att träffa honom, aldrig mer får jag krama honom eller se honom dansa, obekymrad och lycklig.
Och att överleva det, att fortsätta framåt, att försöka se ljuset och att ändå vilja se det goda i livet trots mörker och trots en sorg som är för stor att förklara, det måste vara ren styrka. För vad är det annars? Dessa dagar när jag helst vill stanna i sängen, när ingenting ger mig glädje och när ångesten tar andan ur mig. Att ändå gå upp, att ändå fortsätta framåt och att nånstans ändå vilja göra det, det måste vara det som kallas att vara stark..

Påminnelse..

I torsdags var jag på begravning i Växjö, en av min pappas bröder gick hastigt bort för ett litet tag sedan, alldeles för tidigt. Ceremonin i kyrkan var väldigt fin, med enormt vacker musik som nog inte bara berörde mig, utan alla som var där. Jag fick verkligen stålsätta mig i kyrkan, och jag klarade av hela stunden utan att gråta. Inte för att jag inte tyckte det var sorgligt och inte för att jag inte ville, utan för att om jag börjat gråta så hade jag inte kunnat sluta. Jag har gråtit nu, dagarna därefter och mina tårar verkar aldrig ta slut. Jag gråter för min faster, för mina kusiner, för deras förlust och för deras barn som förlorade sin morfar och farfar. Men jag gråter även för min egen skull, för att våren lockar fram minnen som jag är för svag att hantera just nu. Dagen då Wilmer försvann var det strålande sol och det höll i sig i veckor därefter. Så solen är för mig lika underbar som den är ångestladdad, även om det låter märkligt.
Jag vet att min farbror är på samma ställe som min Wille, och ibland kommer känslan över mig - jag vill också vara där. Nästan en känsla av avundsjuka, hur konstigt det än låter..
Min lillasyster sa något fint när vi körde hem, hon sa att begravningar är inte bara ett tillfälle att säga farväl, utan även en påminnelse om att verkligen ta tillvara på livet, på varandra och det vi har. Det kan vända väldigt snabbt och plötsligt kanske vi vaknar upp i en helt annan verklighet än vi valt själva, en verklighet som vi måste vänja oss vid och leva med, hur brutal och främmande den än känns.
Jag har lovat mig själv att bli ännu bättre på att visa uppskattning, och på att ta vara på det jag har. För trots allt så har jag väldigt mycket att vara väldigt tacksam för. Trots en enorm förlust så finns det så mycket kvar..

Bonustankar

Jag har en underbar kund, (jag har många underbara kunder, detta är en av dem) som har följt mig och min resa genom sorgen på ett väldigt speciellt sätt. Vi träffas ungefär en gång var fjärde vecka, och varje gång hon har varit hos mig så är jag uppfylld av ett lugn och av lite ny energi.
Vi pratar om allt, om livet, om saker som inte blev som man tänkt, om olika sorger, vi skrattar och vi trivs ihop. Hennes ögon fylls av tårar när vi pratar om Wilmer och när hon berättar om saker som hennes fina, kloka dotter säger, saker om Wilmer som kommer ur ett barns mun.
Denna fina kund har sagt en sak som jag funderat mycket på och som hjälpt mig lite när är sorgen trycker på för mycket.
Hon har sagt att hon tror att Wille är vårt bonusbarn. Elliott och Philippa var det meningen att vi skulle få och ha kvar, medan Wilmer kom som en bonus, en liten underbar krabat som vi fick njuta av en kort tid.
Kanske är det så? Han kom som en virvelvind och stannade hos oss en stund, för att sedan skynda vidare. Och jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten, aldrig nånsin. Jag vill hellre ha upplevt att få ha haft honom hos mig och förlorat honom, än att inte få ha haft honom alls. Wilmer har gett mig så mycket och gör det fortfarande, på ett sätt som är svårt att förklara.
Min fine lille prins, han berikade våra liv så makalöst och han gör det än, var dag.