Adventstider..

Advent och jul betyder mycket för mig, jag tycker det är otroligt mysigt och njuter mycket av allt. Av maten, ljusen, pyntet, glöggen, julgodiset och musiken, men kanske allra mest av värmen. Värmen i att få vara tillsammans med de som man tycker allra mest om, de som betyder mest av allt, familjen.. I år saknar vi en liten person, och det känns så otroligt mycket mer än jag nånsin kunde tro. Så väldigt tomt. En kavat, glad, stjärnögd liten gosse fattas oss, och det är inte lika roligt i år, hur jag än försöker. Jag gör mitt bästa, för Elliotts skull, men faktum är att det är inte samma sak i år. Men jag låter det vara så, det går inte att tvinga fram något som inte finns, det går bara inte. Jag njuter så mycket jag kan och orkar med, resten får vara. Till nästa år kanske det känns lite lättare, jag hoppas det.

Du fattas oss Wille.... <3

Om inte...

Jag har tänkt mycket på mitt liv och hur det varit om olyckan inte inträffat. Utöver min enorma, makalösa saknad och sorg så har jag ju ett ganska bra liv. Jag lever med en man som är min själsfrände, som ser mig och ger mig allt jag behöver, jag har en fin son, två fina bonusbarn, en familj som betyder otroligt mycket och som ger mig allt stöd och all tröst jag kan önska. Jag omger mig med fina, omtänksamma och fantastiska vänner som finns där oavsett tidpunkt på dygnet, jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med och är på väg att flytta in i mitt drömhus.
Ändå genomsyras hela livet, varenda dag, timme och minut, av denna saknad, denna ångest som inte vill lämna mig. Hur länge orkar man? Jag vet inte. Det har snart gått 7 månader, tänk er att leva 7 månader utan en av de människorna som betyder absolut mest i hela världen, en av de människorna som man är tom utan...
Det är tortyr. En livslång tortyr, för han kommer inte tillbaka, aldrig nånsin.
Jag vill glädjas åt det jag har, jag gör det. Jag är tacksam för allt det som är positivt i mitt liv och jag tvingar mig själv att tänka på allt fint som omger mig. Elliott är en stor glädjekälla och, som jag skrivit förr, en stor anledning till att jag kämpar vidare. Jag kan inte lämna honom, min store, underbare, kloke kille som älskar mig lika högt som jag älskar honom, och som trots sina snart 7 år, inte bangar för att säga det högt när vi skiljs åt på skolgården. "Ses sen mamma, älskar dig!"

Finast i min värld...

Önskan

Just nu är jag inne i en period som består av oerhört mycket sorg, tunga tankar, olidlig saknad och emellanåt ett starkt ifrågasättande av meningen med att jag fortfarande finns kvar här.
Det är tungt, mörkt och kallt. Så är det bara och tyvärr kan ingenting ändra på det just nu.
Den bästa stunden jag upplever för tillfället är de nätter när Elliott kommer in till oss, kryper upp mellan oss och vill vara nära, nära. Det är just nu den enda stunden jag njuter av. Att få ligga där i mörkret, ett mörker som inte skrämmer mig längre trots en tidigare mörkrädsla, och höra andetagen från de två människorna i världen som är viktigast. De två människorna som jag skulle ge mitt liv för, utan att tveka.

Just nu finns det bara en sak som kan göra mig lycklig igen och det är att kunna vrida tillbaka tiden och ändra historien. Det är allt jag vill, den enda önskan jag har. Allt annat jag nånsin önskat bleknar i jämförelse med denna enda, starka önskan. Jag vill ha min son, min älskade Wille, tillbaka...

Mina älskade pojkar...