Om inte...

Jag har tänkt mycket på mitt liv och hur det varit om olyckan inte inträffat. Utöver min enorma, makalösa saknad och sorg så har jag ju ett ganska bra liv. Jag lever med en man som är min själsfrände, som ser mig och ger mig allt jag behöver, jag har en fin son, två fina bonusbarn, en familj som betyder otroligt mycket och som ger mig allt stöd och all tröst jag kan önska. Jag omger mig med fina, omtänksamma och fantastiska vänner som finns där oavsett tidpunkt på dygnet, jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med och är på väg att flytta in i mitt drömhus.
Ändå genomsyras hela livet, varenda dag, timme och minut, av denna saknad, denna ångest som inte vill lämna mig. Hur länge orkar man? Jag vet inte. Det har snart gått 7 månader, tänk er att leva 7 månader utan en av de människorna som betyder absolut mest i hela världen, en av de människorna som man är tom utan...
Det är tortyr. En livslång tortyr, för han kommer inte tillbaka, aldrig nånsin.
Jag vill glädjas åt det jag har, jag gör det. Jag är tacksam för allt det som är positivt i mitt liv och jag tvingar mig själv att tänka på allt fint som omger mig. Elliott är en stor glädjekälla och, som jag skrivit förr, en stor anledning till att jag kämpar vidare. Jag kan inte lämna honom, min store, underbare, kloke kille som älskar mig lika högt som jag älskar honom, och som trots sina snart 7 år, inte bangar för att säga det högt när vi skiljs åt på skolgården. "Ses sen mamma, älskar dig!"

Finast i min värld...