Jag är väldigt glad för september, det är en av mina favoritmånader. Inte bara för att det är den månaden som Wilmer är född utan för att det känns som att allting börjar om i september, det är nya tag efter en slapp sommar! Även här på bloggen tänkte jag göra lite förändringar. Min sorg är konstant, den bär jag med mig hela tiden, men som jag tidigare skrivit så har jag, trots allt, valt livet och vad det har att erbjuda. Många säger till mig att de tycker jag är stark, men jag håller inte med. Jag är inte stark, men däremot försöker jag acceptera livet och livets kraft som innebär både sorg och glädje .Mycket glädje, hoppas jag, framöver. Det finns så mycket att glädjas över, men ibland sjunker jag så djupt i min sorg att jag glömmer det, att glädjen finns där ändå. I Elliott, i Philippa, i min familj och i en massa annat runtomkring.
Jag kommer att fortsätta skriva, jag mår så bra av det, men jag kommer att introducera lite mer av vardagen i min blogg, jag kommer att skriva om livet som det är, om livet som en vanlig människa med ett lite ovanligare bagage än de flesta. Jag hoppas, även om jag till stor del skriver för min egen skull, att det kan hjälpa någon därute som kanske också bär på en stor sorg. Vi kan fortsätta leva, trots att det finns dagar då man inte tror att det går. Vi klarar oerhört mycket mer än vad vi tror, och trots att världen kanske rasar omkring oss så fortsätter jorden att snurra, märkligt nog.
Styrkan för mig är att försöka acceptera livet och dess märkliga vändningar. Livet blir inte alltid som vi tänkt, men det betyder inte att det inte kan bli bra. Det kanske blir annorlunda mot det vi förväntade oss och det vi drömde om, men det kan ändå bli bra. Faktiskt.
