torsdag 20 september 2012

Elliottankar

Elliott pratar vissa dagar ganska mycket om Wilmer. Igår var en sådan dag, han hade många frågor och ville veta mer detaljerat om olyckan. Vissa saker har han frågat förut, några frågor var nya för mig, bland annat frågan om hur högt pappa skrek när läkaren berättade att Wilmer inte levde och att de inte kunnat rädda honom. Han ville veta detaljer, hur såg rummet ut som ni satt i på sjukhuset, hur såg läkaren ut, kramade läkaren er, skrek pappa så högt att han skrämde någon annan som var där, var fanns polisen då som du åkte med till sjukhuset, varför kom det så många brandmän till vår gata, mm,mm... Jag hade en ganska bra dag igår och kände att jag fick till en fin och givande dialog, vi kunde prata om det som hänt på ett sätt som jag hoppas gör att Elliott känner att det är okej att prata om Wilmers olycka, om döden, ja om allt. Jag vill ge mina barn känslan av att det är okej att komma till mig eller till deras pappa och prata eller fråga om vadsomhelst, ingenting är dumt eller förbjudet.
Men när Elliott avslutade vår pratstund igår med att säga: "Mamma, jag gråter varje dag. Inte så du kan se det, men jag gråter inuti mitt huvud varje dag för jag saknar Wilmer," då fick jag återigen den där känslan av vanmakt och en enorm ilska över det som hänt. Vad har Elliott gjort för att förtjäna detta? Vad har han gjort som gör att han som 6-åring skulle förlora sin lillebror? Ingenting, han har inte gjort någonting för att drabbas utav detta hemska, ofattbara, och att förklara det för honom är det svåraste av allt. "Varför drunknade Wilmer?" Jag har inga svar på den frågan, och kommer aldrig att ha det..Aldrig.


En några år gammal bild, men han är ju så fin, min pojke...

4 kommentarer:

  1. Finaste Ina, ingen av er har gjort något för att förtjäna eran fruktansvärda förlust. Ibland sker olyckor, mer än så är det inte. Ni har INTE gjort något för att förtjäna denna fruktansvärda smärta.
    Kram och kärlek

    SvaraRadera
  2. Livets svåraste fråga. VARFÖR? Jag har en känsla av att vi människor aldrig någonsin kommer att få svar på alla våra frågor. Stora som små, fysiska el psykiska, realistiska el filosofiska, etc. Men vi ger ju inte heller upp i jakten. Frågor och sökandet efter svaren driver allt framåt...... el skapar det bara mer förvirring ? Vissa saker kan man med tiden släppa taget om och lära sig leva med. Även om man fortfarande undrar över varför?
    Lite roligt är det ju nu , tycker iaf jag, fyndet av den lilla lappen som säger att Jesus var gift, om den nu visar sig vara äkta från ca 300-talet. Tänk alla dessa kyrkans män , som levt i celibat , avhållsamhet, i tron om att så levde Jesus...... Tankarna snurrar nog hos många nu! Vad är sant? Vilket svar är rätt? Har forna präster isf levt i celibat i sk onödan? En stor fråga kan nu få ett svar. Men vem glädjer det? Vad spelar det för roll? Nu vill jag inte på något sätt likna denna fråga med er stora fråga VARFÖR. Men inget svar kan ändå ändra på hur livet ser ut idag. Detta är väldigt sorgligt. Men ingen kan ha gjort något så ont att det straffas med att en liten människa rycks bort.
    Härligt med en känslosam Elliott ♡♥

    SvaraRadera
  3. Han kan och får lov att uttrycka vad han tänker och känner. Det är inte alla barn förunnat och det är guld värt. Kram

    SvaraRadera
  4. Han har turen att ha dig och din man till föräldrar..kloka fina månniskor som klarar av hans funderingar. Sen svar på allt ??!! Ja du det får man ju aldrig....tyvärr....eller hade vi blivit klokare av det alla gånger ??

    SvaraRadera