Normalt men onormalt..

Jag går ofta till Wilmers sten, jag och Philippa brukar gå dit när vi är på promenad. Jag säger sten, för jag klarar inte av att säga grav. Precis som jag säger Willes ceremoni när jag pratar om hans begravning, en begravning är något tungt, högtidligt och stelt, det var inte ceremonin som vi höll för Wilmer.
Så märkligt ändå, att vissa saker som egentligen är totalt onormala bara blir en del av ens vardag. Hur normalt är det att besöka sin sons sten, en son som var 19 månader när han slutade andas? Det är väldigt onormalt, väldigt fel och otroligt svårt. Jag börjar gråta när det är ungefär 15 meter kvar till hans sten, varje gång, det slår aldrig fel. Det kommer över mig så fort jag kommer dit. Jag pysslar där en liten stund, tar bort gamla löv, slänger utbrända ljus och tänder nya, och under tider rinner tårarna. När jag är klar så går vi vidare, jag torkar tårarna och hjärtat känns lite, lite lättare.
Så fel, så tungt, så totalt onormalt. Och ändå en stor del i min vardag, min vanliga normala vardag...