Kärlekstjat...

Under mina morgonpromenader har jag börjat lyssna på äldre avsnitt av sommar i P1. I går hittade jag ett avsnitt från sommaren 2013, där Christian Gidlund delar med sig av sin fantastiskt sorgliga och starka historia. Jag blev helt uppslukad av denna otroliga man, som hade så mycket bra att säga, så klarsynt och sund i sina tankar.

Han fick mig att tänka efter mer än en gång under den knappa timmen som programmet höll på. Tankar på vad som är viktigt och oviktigt i livet, vad jag bör fokusera mer på och vad jag behöver släppa för att må bättre. 

Tänk att leva och att veta att din tid är utmätt, att du inte har särskilt lång tid kvar. Vad skulle du göra? Vad hade du prioriterat de timmar som återstod?

Det är en ganska obekväm tanke, och egentligen finns det ju bara en sak som är viktig att göra - berätta för dem du älskar att du gör just det. Älskar dem. Vänta inte, tiden är ju snart ute... Egentligen borde vi faktiskt berätta det för varandra lite oftare, hur mycket vi uppskattar och tycker om de vi har omkring oss, även om vi inte har en obotlig sjukdom. För vår tid är utmätt, oavsett om vi blir 99 år, som min mormor, eller 19 månader, som min Wilmer.

Varför inte göra det direkt? Missa ingenting, ta alla chanser, våga prova även om du misslyckas. Då har du ju iallafall provat?  Och vi vill inte vid livets slut inse att vi borde provat, men att vi inte vågade, eller hur? Missa ingenting, framför allt inte när det gäller kärlek. Vi kan så mycket bättre, vi kan ge så mycket mer till varandra. Tänk efter, vad är det som är viktigast av allt? Jo, att känna sig älskad och att få älska. Allt annat är oväsentligt i sammanhanget, utan kärlek är vi ingenting..

Jag är säker på att Christian har sällskap med min son däruppe i himlen, två fina själar som hittat varandra. Kanske dansar de till "Hold your horses", Willes favoritlåt, tills de inte orkar mer, sedan sätter de sig och tittar på oss som är kvar här, som saknar dem och som älskar dem så intensivt..

Störst av allt är kärleken...

Att leva med ångest..

Ångest är en vän till mig, dock inte en kär sådan. Den slår till när jag minst anar det, närsomhelst på dygnet. Emellanåt kan jag hantera den, ibland inte alls.
Det kom en riktig ångestvåg över mig i går, när jag stod och jobbade. Jag ringde till Elliott som var på fritids, och sa att han kunde packa ihop sina saker och gå till mig på salongen. Vi gör så vissa dagar, lite träning för honom inför kommande år, och mycket träning för mamman, att våga släppa honom.
Att gå från skolan till mitt jobb tar max 10 minuter, och när det gått 20 minuter och fritids inte svarade i sin telefon, inte heller Elliott i sin, så var jag i upplösningstillstånd. Jag ville kasta allt jag hade i händerna och springa hela vägen till skolan för att se om han var nånstans på vägen. Det blir som en explosion av kallt vatten i hela bröstet, jag får svårt att andas och kan inte fokusera.
Värsta tänkbara scenario far genom mitt huvud, och jag ser hur han, min älskade unge, min förstfödde, min son, har blivit kidnappad, rånad, bortförd och mördad. Jag inser hur galet det låter, men det är en fruktansvärd känsla..
Men sen ser jag honom komma gående utanför fönstret, hans blonda huvud guppar i takt med hans steg, och han är glad för han har haft sina nya, efterlängtade skor på sig i skolan. Han är glad, nöjd och helt ovetande om min fruktansvärda ångest som äntligen släpper greppet.
När jag ser honom komma gående, precis i den sekunden när jag får syn på honom, så är ingenting annat i hela världen viktigt. Han lever, han andas och han är hos mig. Jag fylls av den varmaste känslan - kärleken till mina barn.

                                                                                                                                                                   

Förändringar

Vi satt och tittade på cancergalan i går kväll och jag förundras över hur livet så otroligt fort kan förändras. Familjer som mister någon älskad inom loppet av några månader, var finns rättvisan i det?

Var finns rättvisan i att någon ska behöva förlora en älskad familjemedlem genom sjukdom eller olycka, vad är det som gör att vissa drabbas medan andra lever ett liv utan att uppleva denna grymma sorg?

Livet har sett till att jag förändrat hur jag tänker, hur jag lever och hur jag beter mig mot andra, och jag försöker se det som någonting bra som kommit ur allt det hemska, ur all bottenlös sorg.

Jag är tacksam för var dag och jag försöker verkligen leva i stunden, även om det emellanåt är väldigt svårt. Jag tar mig tid när mina barn vill visa något, när de vill att jag leker med dem eller när en envis 2-åring tvunget ska klä på sig själv. Att ge dem den lilla stunden gör mig varm i hjärtat, och vem vet?  

Jag kanske inte finns kvar i morgon så jag kan bygga klossar med lilla P, läsa högt för Elliott eller se dem bada tillsammans på kvällen..

Var glad för det du har, var stolt över den du är, sprid ljus, värme, omtänksamhet och kärlek. Det kostar ingenting, men det ger så mycket tillbaka, tro mig.

Ord från min älskade man..

I know you're going crazy,
I've been there too.
I can see how the weight is making your knees bend,
Let me take some of it from you.
Don't keep yourself closed off,
I am here for you to open up and let go.
There is so much you can't forget or forgive,
Let me help you cope, we can work things out together.
I hear the pain in your voice,
You need me now.
Don't worry, I'll move heaven and hell to get there.
You can't talk, you won't talk about it,
I understand.
Put your worries in my hands.
Lay your head down,
And believe that I will do anything to stop your tears.
You're ready to give up, you've stopped,
I want to be able to give you the strength to keep going.
Link arms with me, Let's move on,
As one living, breathing, loving, being.
Know that you can put faith in me.
I will be your rock, I will be your dwelling,
I am here with you, for you always.❤️

Grattis min lille prins..

I tisdags, den 16/9, fyllde Wilmer 5 år. För 5 år sedan föddes han, på en solig dag, precis som alla hans födelsedagar varit sedan dess.
Det är en dag som är tung, men inte lika svart som den 15/4. Den är tung, men genomsyras ändå av att det är födelsedag, dagen då en son och en efterlängtad lillebror kom till oss.
Jag undrar så ofta hur du skulle sett ut idag om du fått leva? Hade ditt hår skiftat färg, hade dina ögon fortfarande varit lika bruna? Jag undrar, men får aldrig svar. Jag brukar titta på din jämnåriga kusin, det skiljer 5 veckor mellan er, och undra om du varit lika lång, lika bra på att prata, lika vetgirig, lika duktig på att sjunga? Undrar hur din lilla röst låtit.. Vad hade du tyckt om för mat, vad hade du gillat att göra?
Alla dessa frågor som aldrig nånsin får ett svar..

Grattis på födelsedag nummer fem, älskade lille du. Hoppas du dansade lite extra i din himmel i tisdags, och att du tittade ner på oss och såg ljusen vi tände för dig. Jag saknar dig så..

Äntligen är påskhelgen över. Jag är lite kluven eftersom påsken egentligen är en väldigt mysig helg, med kravlös ledighet och många dagar utan jobb och skola. Ofta har även våren hunnit göra sig påmind, och vi har tid att njuta av sol, trädgård, vänner och familj.
Vi begravde vår son på påskafton 2011, och sedan dess är påsken inte lika rolig. Hela våren är en lång känslostorm, eftersom Wilmer dog en solig dag, en dag då vitsipporna stod i full blom och det var grönt överallt. Solen lyste den dagen och den fortsatte att lysa varje dag i flera veckor därefter.
Våren är även nu väldigt fin och skön, men hela tiden med en smula ångest i bakgrunden.
Solen är lika underbar som den är avskydd, jag kan längta efter att få krypa ner i soffan och dra täcket över huvudet och bara gråta, men det är svårt när solen skiner och man helst ska vara glad över att våren är tillbaka och fåglarna kvittrar..

Saknaden kommer över mig flera gånger om dagen, som hugg mitt i ett andetag. Jag saknar, jag gråter, jag sörjer och jag försöker andas och ta mig igenom var dag, var vecka och var månad.
Hur kan en så liten människa lämna så otroligt mycket saknad efter sig? Obegripligt och märkligt. Men det är så. Saknaden är grym, ibland känns det som att den sliter mig itu. Mitt enda andningshål, mitt enda sätt att komma över ångestens höga berg, är att umgås med Elliott och Philippa. Det är enda medicinen, bättre än alla antidepressiva och ångestdämpande i världen. Mina fina ungar, det finns ingenting bättre..

Bröder

Linus Svennings låt "kära bröder" går rakt in i mitt hjärta.
Jag fokuserar ofta på mitt, att jag förlorat en son. Men Elliott har förlorat en bror. Elliott var med den dagen Wilmer försvann, han hjälpte mig att leta efter honom. Han var inte just där när jag hittade Wille, men han hörde mitt skrik, han såg ambulansen komma, han såg brandmännen och poliserna som kom till platsen.
Han var där, han förstod allvaret och han kommer att leva med det i hela sitt liv.
Att svara på Elliotts fråga när vi kom hem från sjukhuset på kvällen, när han såg mig i ögonen och frågade om Wilmer klarade sig och jag var tvungen att sätta mig på huk, hålla om honom och säga nej, Wilmer klarade sig inte... Mycket i livet är svårt, men det är något av det svåraste jag någonsin gjort.
Att förlora en bror när man är 6 år gammal, en bror som var så efterlängtad, så älskad.. Orättvisan gör mig rasande ibland.
Orättvisan gör mig lika arg som kärleken till lillasyster är stor. Och Elliott älskar sin syster, han är så stolt över henne, rädd om henne och väldigt mycket storebror. Han brukar säga till henne: "Jag ska alltid ta hand om dig..." Och det kommer han att göra, hela sitt liv.
Saknaden efter lillebror finns ändå där hos en funderande och tänkande 9-åring. Frågor om varför, frågor om vems fel det var att Wilmer dog, om han kunde gjort något annat, om han kommer att träffa Wille i himlen..

Vad ska man göra när ett hjärta blöder??