Bonustankar

Jag har en underbar kund, (jag har många underbara kunder, detta är en av dem) som har följt mig och min resa genom sorgen på ett väldigt speciellt sätt. Vi träffas ungefär en gång var fjärde vecka, och varje gång hon har varit hos mig så är jag uppfylld av ett lugn och av lite ny energi.
Vi pratar om allt, om livet, om saker som inte blev som man tänkt, om olika sorger, vi skrattar och vi trivs ihop. Hennes ögon fylls av tårar när vi pratar om Wilmer och när hon berättar om saker som hennes fina, kloka dotter säger, saker om Wilmer som kommer ur ett barns mun.
Denna fina kund har sagt en sak som jag funderat mycket på och som hjälpt mig lite när är sorgen trycker på för mycket.
Hon har sagt att hon tror att Wille är vårt bonusbarn. Elliott och Philippa var det meningen att vi skulle få och ha kvar, medan Wilmer kom som en bonus, en liten underbar krabat som vi fick njuta av en kort tid.
Kanske är det så? Han kom som en virvelvind och stannade hos oss en stund, för att sedan skynda vidare. Och jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten, aldrig nånsin. Jag vill hellre ha upplevt att få ha haft honom hos mig och förlorat honom, än att inte få ha haft honom alls. Wilmer har gett mig så mycket och gör det fortfarande, på ett sätt som är svårt att förklara.
Min fine lille prins, han berikade våra liv så makalöst och han gör det än, var dag.

Vissa dagar trycker ångesten på hårdare än andra. Undrar ibland om det finns någon därute som tycker att jag ska sluta "gnälla", det har ju snart gått 2år?! Om nästan exakt 2 månader så är det 2 år sedan som mitt liv gick i bitar, 2 år sedan mitt hjärta gick itu, 2 år sedan min son, min Wilmer, rycktes bort från mig. Undrar om det finns någon som tycker att det är nog nu, nu är det dags för mig att släppa taget, för livet går ju vidare!? Jag kan ibland tycka det själv. Framför allt så undrar jag hur länge det verkligen ska göra såhär ont? Är det fel på mig som inte kan släppa taget, som fortfarande mår såhär?
Jag älskar det jag har, min familj och mina barn, och jag är så oändligt tacksam över vår Philippa, men ändå så saknar jag Wille så mycket att smärtan emellanåt är outhärdlig.
Ska det inte bli bättre allt eftersom tiden går? Jag hörde nånstans att det tar ca 7 år innan sorgen efter ett barns död har lagt sig. Jag vet inte om det stämmer, men 7 år?? Den som sa det kan ju inte på allvar mena att det ska göra såhär ont hela tiden..

Det ser kanske ut som att jag är stark, men jag är inte det.. Jag är jättesvag inuti och orken sviker mig väldigt ofta. Det är då jag måste dra mig tillbaka in i mitt skal, då är det inte så många jag släpper in. Dessa perioder varar i ungefär en vecka, därefter brukar jag ha hittat lite ny kraft och ork, så jag kan ta itu med vardagen igen.
Men saknaden och tomheten finns där ständigt...

Att fokusera

Det finns några saker som hjälpt mig att hantera den enorma ångest som jag lever med efter förlusten av min son.
Det första är träning. Att få ta ut sig i gymmet, att lyfta tungt och låta det göra riktigt ont i musklerna, det hjälper. Smärtan förflyttas för en stund och trycket över bröstet lättar en aning. Det finns få saker som är så sköna som duschen efter ett stenhårt pass.
Den andra, väldigt viktiga saken är att vara fokuserad. Det är väldigt lätt att tappa fokus och låta tankarna vandra iväg, och plötsligt är jag där igen, i träsket av tårar och saknad.
Men om jag håller mig fokuserad på det jag gör så fungerar jag bättre. Detta gäller även, har jag upptäckt, mina relationer till andra människor. Ibland måste man, även om det är tungt, inse att vissa relationer tar mer än de ger och då måste jag sätta den på paus. För det fungerar inte, jag kan i nuläget inte ge mer än vad jag får utan det måste vara iallafall lika mycket från båda håll.
Jag har valt att fokusera på de som ger mig något, som ger mig energi, glädje och trygghet. Och för dem är jag oändligt tacksam, för utan de relationerna så hade jag varit mycket längre ner i mörkret än vad jag är idag. De är de relationerna som ger mitt liv energi och mening.

Det viktigaste och finaste vi har är varandra..

När livet vinner...

Vissa dagar är livskraften svag, men oftast är den stark, så stark att jag fortsätter trots allt. Jag fortsätter gå upp på morgonen och när jag lägger mig på kvällen så kan jag summera min dag och känna att det varit helt okej. 
Märkligt egentligen, det där med livskraften. Att den kan vara så stark att man när man varit med om det värsta ändå kan känna viljan att leva. Viljan att fortsätta och att kämpa för att få ett såpass bra liv som möjligt. Jag vet att alla inte har den, jag vet att det finns de som ger upp och som väljer den andra vägen, men jag kommer aldrig att göra det. Aldrig.

Viljan att leva och längtan efter livsglädje finns där. Jag är så tacksam för det, att viljan finns där. Ibland inbillar jag mig att det är min Wilmer som hjälper mig att orka vidare..

Hopp..?

När man pratar om sorg så används ofta ordet hopp. Ett ord med fin innebörd, ett ord som jag tycker om. Utom när det gäller min egen sorg. För jag förstår inte var och hur jag ska känna hopp? Inför vad, vad ska jag hoppas på? Om du är sjuk så kan du hoppas på att bli frisk, om du har gjort ditt bästa i ett sammanhang så kan du hoppas att det räcker, du kan hoppas att världen förändras och att alla får leva i fred med varandra - men vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Att olyckan bara är en mardröm, en mardröm som jag levt i under ett år och nio månader men som fortfarande känns som i går? Jag kanske är naiv ibland, men inte så naiv att jag tror att det jag hoppas när det gäller Wilmer kommer att bli verklighet.
Det är här jag blir lite vilsen. Hur ska jag då använda mitt hopp? Detta ord som betyder så mycket och som gör att vi kan se ljuset i tunneln, hur kan jag i egenskap av Wilmers mamma ha nytta av det ordet?
Jag vet inte. För det jag hoppas på, som jag egentligen vet att jag inte kan hoppas på, det kommer ju aldrig nånsin att inträffa. Jag måste överleva denna mardrömmen eller ge upp, och det är jag inte beredd på, jag har för mycket att leva för, jag har för mycket kvar.
Jag kommer att hoppas varje kväll att jag får vakna nästa morgon med mindre ångest, lite mindre saknad och en aning mindre sorg, så att jag kan andas lite, lite lättare....
Det kommer jag att hoppas på.

Kärlek..

Vi har kärlek, massor av kärlek...

Ljusare dagar..?

Jag är inne i en period då det är otroligt svårt att hitta ljuset. Saknaden är så svår och längtan efter min lille kille överstiger det mesta..
Vissa dagar är naturligtvis lättare än andra, men det är tungt, otroligt tungt. Att se pojkar i Wilmers ålder gör ont i hela hjärtat, samtidigt som jag kan le åt dessa fina, nyfikna 3-åringar.
Varför fick inte min son, min lille pojke uppleva livet? Varför fick inte han leva och upptäcka allt fint, allt vackert och underbart som finns runt omkring? Varför fick inte min Wilmer vara kvar och uppleva en härlig barndom, en trotsig tonårsperiod och en förhoppningsvis lycklig vuxentid, med en fin fru och goa barn? Varför inte?

Jag vet att jag aldrig får svar. Men jag sörjer honom så djupt och jag saknar honom mer än jag någonsin kan sätta ord på...
I sorgen är jag så otroligt ensam, och det finns ingen tröst, inga ord som lindrar. Många gånger undrar jag om jag verkligen orkar leva hela mitt liv utan min lille gosse..