Hopp..?

När man pratar om sorg så används ofta ordet hopp. Ett ord med fin innebörd, ett ord som jag tycker om. Utom när det gäller min egen sorg. För jag förstår inte var och hur jag ska känna hopp? Inför vad, vad ska jag hoppas på? Om du är sjuk så kan du hoppas på att bli frisk, om du har gjort ditt bästa i ett sammanhang så kan du hoppas att det räcker, du kan hoppas att världen förändras och att alla får leva i fred med varandra - men vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Att olyckan bara är en mardröm, en mardröm som jag levt i under ett år och nio månader men som fortfarande känns som i går? Jag kanske är naiv ibland, men inte så naiv att jag tror att det jag hoppas när det gäller Wilmer kommer att bli verklighet.
Det är här jag blir lite vilsen. Hur ska jag då använda mitt hopp? Detta ord som betyder så mycket och som gör att vi kan se ljuset i tunneln, hur kan jag i egenskap av Wilmers mamma ha nytta av det ordet?
Jag vet inte. För det jag hoppas på, som jag egentligen vet att jag inte kan hoppas på, det kommer ju aldrig nånsin att inträffa. Jag måste överleva denna mardrömmen eller ge upp, och det är jag inte beredd på, jag har för mycket att leva för, jag har för mycket kvar.
Jag kommer att hoppas varje kväll att jag får vakna nästa morgon med mindre ångest, lite mindre saknad och en aning mindre sorg, så att jag kan andas lite, lite lättare....
Det kommer jag att hoppas på.