Ord från min älskade man..

I know you're going crazy,
I've been there too.
I can see how the weight is making your knees bend,
Let me take some of it from you.
Don't keep yourself closed off,
I am here for you to open up and let go.
There is so much you can't forget or forgive,
Let me help you cope, we can work things out together.
I hear the pain in your voice,
You need me now.
Don't worry, I'll move heaven and hell to get there.
You can't talk, you won't talk about it,
I understand.
Put your worries in my hands.
Lay your head down,
And believe that I will do anything to stop your tears.
You're ready to give up, you've stopped,
I want to be able to give you the strength to keep going.
Link arms with me, Let's move on,
As one living, breathing, loving, being.
Know that you can put faith in me.
I will be your rock, I will be your dwelling,
I am here with you, for you always.❤️

Grattis min lille prins..

I tisdags, den 16/9, fyllde Wilmer 5 år. För 5 år sedan föddes han, på en solig dag, precis som alla hans födelsedagar varit sedan dess.
Det är en dag som är tung, men inte lika svart som den 15/4. Den är tung, men genomsyras ändå av att det är födelsedag, dagen då en son och en efterlängtad lillebror kom till oss.
Jag undrar så ofta hur du skulle sett ut idag om du fått leva? Hade ditt hår skiftat färg, hade dina ögon fortfarande varit lika bruna? Jag undrar, men får aldrig svar. Jag brukar titta på din jämnåriga kusin, det skiljer 5 veckor mellan er, och undra om du varit lika lång, lika bra på att prata, lika vetgirig, lika duktig på att sjunga? Undrar hur din lilla röst låtit.. Vad hade du tyckt om för mat, vad hade du gillat att göra?
Alla dessa frågor som aldrig nånsin får ett svar..

Grattis på födelsedag nummer fem, älskade lille du. Hoppas du dansade lite extra i din himmel i tisdags, och att du tittade ner på oss och såg ljusen vi tände för dig. Jag saknar dig så..

Äntligen är påskhelgen över. Jag är lite kluven eftersom påsken egentligen är en väldigt mysig helg, med kravlös ledighet och många dagar utan jobb och skola. Ofta har även våren hunnit göra sig påmind, och vi har tid att njuta av sol, trädgård, vänner och familj.
Vi begravde vår son på påskafton 2011, och sedan dess är påsken inte lika rolig. Hela våren är en lång känslostorm, eftersom Wilmer dog en solig dag, en dag då vitsipporna stod i full blom och det var grönt överallt. Solen lyste den dagen och den fortsatte att lysa varje dag i flera veckor därefter.
Våren är även nu väldigt fin och skön, men hela tiden med en smula ångest i bakgrunden.
Solen är lika underbar som den är avskydd, jag kan längta efter att få krypa ner i soffan och dra täcket över huvudet och bara gråta, men det är svårt när solen skiner och man helst ska vara glad över att våren är tillbaka och fåglarna kvittrar..

Saknaden kommer över mig flera gånger om dagen, som hugg mitt i ett andetag. Jag saknar, jag gråter, jag sörjer och jag försöker andas och ta mig igenom var dag, var vecka och var månad.
Hur kan en så liten människa lämna så otroligt mycket saknad efter sig? Obegripligt och märkligt. Men det är så. Saknaden är grym, ibland känns det som att den sliter mig itu. Mitt enda andningshål, mitt enda sätt att komma över ångestens höga berg, är att umgås med Elliott och Philippa. Det är enda medicinen, bättre än alla antidepressiva och ångestdämpande i världen. Mina fina ungar, det finns ingenting bättre..

Bröder

Linus Svennings låt "kära bröder" går rakt in i mitt hjärta.
Jag fokuserar ofta på mitt, att jag förlorat en son. Men Elliott har förlorat en bror. Elliott var med den dagen Wilmer försvann, han hjälpte mig att leta efter honom. Han var inte just där när jag hittade Wille, men han hörde mitt skrik, han såg ambulansen komma, han såg brandmännen och poliserna som kom till platsen.
Han var där, han förstod allvaret och han kommer att leva med det i hela sitt liv.
Att svara på Elliotts fråga när vi kom hem från sjukhuset på kvällen, när han såg mig i ögonen och frågade om Wilmer klarade sig och jag var tvungen att sätta mig på huk, hålla om honom och säga nej, Wilmer klarade sig inte... Mycket i livet är svårt, men det är något av det svåraste jag någonsin gjort.
Att förlora en bror när man är 6 år gammal, en bror som var så efterlängtad, så älskad.. Orättvisan gör mig rasande ibland.
Orättvisan gör mig lika arg som kärleken till lillasyster är stor. Och Elliott älskar sin syster, han är så stolt över henne, rädd om henne och väldigt mycket storebror. Han brukar säga till henne: "Jag ska alltid ta hand om dig..." Och det kommer han att göra, hela sitt liv.
Saknaden efter lillebror finns ändå där hos en funderande och tänkande 9-åring. Frågor om varför, frågor om vems fel det var att Wilmer dog, om han kunde gjort något annat, om han kommer att träffa Wille i himlen..

Vad ska man göra när ett hjärta blöder??

Livet utan dig

Älskade Wilmer,

att leva ett liv utan dig är att leva utan en del av mig själv. Att leva kvar här utan dig, din livsglädje, din energi och din busighet är att sakna någonting var sekund.
Livet utan dig är inte detsamma, men jag har lärt mig att det går att leva utan dig.
Jag trodde inte att jag skulle överleva den första tiden efter din död, och det fanns stunder då jag inte ville det.
Men jag har lärt mig att det går. Konstigt, eller hur?
För hur ont det än gör, hur svårt det än är att andas ibland, så lever jag. Och jag har faktiskt livsglädje kvar, jag somnar vissa kvällar och ser fram emot morgondagen. Ibland kan jag få dåligt samvete över det, att jag ser fram emot att fortsätta leva trots att du inte finns kvar. Är det okej? Får jag tänka så? Får jag tacka ja till livet och även känna en viss livsglädje, trots att du inte är här hos mig?
Jag tror att du vill precis det, min lille prins. Jag tror att du vill se din mamma glad, så glad jag kan vara, så ofta som möjligt. För även om jag kan känna att jag borde ha dåligt samvete över glädjen som kommer ibland, så har jag inte det. Och det är nog tack vare dig.

Livet utan dig har gett mig väldigt mycket. Det låter konstigt, men livet utan dig har gett mig ett liv som innefattar en annan liten människa, din lillasyster.
En liten underbar tjej, som ser ut ungefär som du, som har dina vackra ögon och din fantastiska glädje. Hon har kommit in i mitt liv, tack vare dig.
Livet utan dig har gett mig förståelse och ödmjukhet, det har gett mig förmågan att se bort från småsaker och fokusera på det som är viktigt. Saker som jag såg som enorma hinder innan du försvann är idag små kullar som är relativt lätta att ta sig över.
Allt jag fått lära mig och allt jag fått och fortfarande får är väldigt mycket tack vare dig, underbara lilla du. Viljan att tänka kärlek istället för ilska, att tänka hopp istället för förtvivlan, att tänka medmänsklighet istället för utanförskap.
Allt det är tack vare dig.

Undrar om du vet det? Jag undrar om du vet det och om du är nöjd när du ser vad du åstadkommit? Det borde du vara, mitt hjärta.Tack vare dig så tror och vet jag att många människor tänker lite annorlunda. Att de tänker mer på vad de har, och uppskattar det och varandra istället för att se vad de inte har.
Jag är en av dem.
Livet har blivit svårare och tuffare utan dig, men samtidigt är det fullt av mer värme, mer kärlek och mer ödmjukhet. Jag kan leva ett liv utan dig, det är inte frivilligt, men jag kan.
Och jag vet att du ser hur jag kämpar, jag vet att du vill att jag ska vara glad och lycklig, i allafall så mycket jag kan.

Jag är så stolt över dig, över hur du ändrat mitt tankesätt och över allt fint du fört in i mitt liv. Saknaden efter dig är inte borta och den försvinner aldrig, men du hjälper mig att fylla tomrummet, du hjälper mig att leva på ett bättre sätt.

Du är så saknad och så älskad. Till vi möts igen, lille fine du...

Finaste Fars Dag hälsningen..

I söndags var det pappornas dag, och i vår familj uppmärksammade vi den genom att göra god frukost till pappan i huset, skämma bort honom med presenter och senare en god middag. Vi hade en härligt mysig dag tillsammans, och jag märkte hur min man njöt av att ha sina barn nära, att bara umgås och att få vara tillsammans.
På kvällen medan jag nattade Philippa så satt Elliott vid köksbordet och ritade och min man satt i soffan. När jag kom ut från sovrummet så frågade jag Elliott hur det gick med den fina teckningen, och då sa han: "Bra, men pappa är ledsen". Jag gick bort till soffan och möttes av en man som grät, tårarna rann nerför hans kinder. Jag frågade vad som hänt, fast jag visste att han tänkte på Wilmer.
Svaret jag fick var: " Han var här alldeles nyss, jag kände honom så tydligt. Wille stod här framför mig, jag sträckte ut mina armar och jag kände hur han var här. När jag blundade såg jag honom stå här framför mig och jag ville ta upp honom i mitt knä och krama honom. Att inte kunna göra det gör så ont, det känns som att en lastbil kör rakt in i bröstet.."
Min första känsla var avundsjuka. Jag har aldrig så tydligt känt Wilmers närvaro, inte på det viset. Jag kan känna att han finns här, men inte så som min man beskrev det i söndags, och jag är faktiskt avundsjuk.
Vi satt kvar i soffan en stund och pratade, och då kom Elliott och kröp upp till sin pappa för att krama honom. Han sa ingenting, kröp bara upp och la sig nära, låg kvar där i ca 3 minuter för att sedan resa sig och gå tillbaka till sin teckning. Precis som om han kände att pappa behövde en kram och lite närhet.

Jag tror att Wille kom med en hälsning på Fars Dag, den finaste hälsningen. Den från en saknad och älskad liten ängel..

Att falla..

Mina dippar, då jag faller ni i svackorna, kommer mer och mer sällan. Idag kom det en rejäl och helt skoningslös svacka, som tog andan ur mig totalt.

Elliotts klass skulle gå till kyrkogården idag, som de brukar göra kring allhelgonahelgen. Jag tänkte att de nog skulle besöka Willes plats, och körde dit när jag lämnat barnen för att tända ljus och göra fint. 

Idag räckte det med att parkera bilen på parkeringsplatsen, då kom ångesten och sorgen som en enorm våg som vällde över mig. Ofta kan jag hejda min gråt, hålla den inne och bestämma mig för att gråta senare, vid ett mer passande tillfälle, men idag gick det inte. När det kommer över mig så starkt så finns det ingenting som kan hejda tårarna, och idag lät jag dem komma. Den sortens gråt är enormt energikrävande, den tar all kraft och jag är konstigt trött och liksom håglös resten av den dagen.  Idag var inget undantag.

Ikväll somnar jag med barnen hos mig i min säng, så nära det går, för de påminner mig om att jag måste vidare. Jag måste orka gå upp i morgon och jag måste orka leva. Jag måste, även om dagar som dessa gör att jag gärna somnat ikväll för att få sova tills jag vaknar och ser min lille gosse dansa igen. Det gör ont, förbannat ont, och ingenting kan lindra den smärtan..