En kvinna uttalade sig om att hon hade "förlorat allt", och jag skummde igenom texten för att komma till delen som handlade om henne. Det visade sig att hon förlorat sina ägodelar, det hon hade med sig på resan, sitt pass och sina pengar.
Min första, ärliga reaktion var "ÄR DU HELT DUM I HUVUDET!!! DU HAR INTE FÖRLORAT NÅNTING, KÄRRING!!!" Precis så tänkte jag, precis så sa jag till min man när jag berättade det för honom. Jag skulle vilja ruska om henne och berätta hur det känns att verkligen förlora allt, att förlora det viktigaste i livet och att leva med känslan att det är ditt fel, att skulden är din. Men samtidigt är jag glad att hon slipper uppleva det, jag är avundsjuk för jag skulle också vilja känna att om jag förlorar det materiella i mitt liv så förlorar jag allt. Jag vill inte vara martyr och jag förstår ändå nånstans att för henne var det "allt", men ändå. Jag blir avundsjuk och hade väldigt, väldigt gärna bytt. Jag förlorade inte allt, jag har mycket kvar, men jag har förlorat en enormt stor bit av mitt hjärta och av mig själv..
Man kan ju hoppas att hon syftade på allt hon haft med sig på resan....
SvaraRaderaJag brukar inte svara på mina läsares kommentarer, inte för att jag inte läser och tar det till mig, utan för att jag egentligen vill svara ALLA och det hinner jag inte.. Men denna gången kan jag inte låta bli. Självklart hoppas jag VERKLIGEN att kvinnan syftade på det hon hade med sig på resan, annars hade det varit ganska befogat det hon sa, om hon syftat på familj mm som var kvar hemma, eller hur?!
SvaraRaderaMen det var ju precis det jag menade.
RaderaEller nej förresten när jag tänker efter. Det jag menade var att hon kanske utelämnade resten av meningen, det vill säga orden "...som jag hade med mig". Men jag vet inte, jag har inte ens läst artikeln, det var bara en tanke jag fick. Ledsen om det blev fel.
RaderaJag ville förtydliga mig, jag svarade därför att jag inte ville bli missförstådd. OM det vaarit så att hon förlorat allt därhemma, inkl en anhörig, så hade det varit väldigt okänsligt av mig att skriva som jag gjorde, men hon menade verkligen det jag skrev i inlägget, sina pengar och sitt pass. Tyvärr...
RaderaLyckliga den som aldrig har upplevt någon tragedi mer än materiell förlust.
SvaraRaderaMen jag kan förstå hennes reaktion för på resande fot och förlora allt man hade med sig känner man sig nog ganska liten och osäker men ibland måste man tänka innan man talar.
Tänker så mycket på er, hela familjen!
Kram och kärlek
Din reaktion när du läste artikeln tycker jag är en normal reaktion. Smågnäll som man så ofta hör runtomkring sig reagerar jag på numera. Med numera menar jag sedan förra våren. Hade det tufft sen förvandlades er Wille till en ängel och allt ställdes i realitet till att mista sitt barn. Vad är viktigt i livet? Verkligen viktigt? Det e verkligen inget materiellt, i mina ögon. Men vem är jag att tycka att det är gräsligt ytligt att gnälla över materiella ting? Men jag kan bara inte låta bli! Kärringen som gnällde över att mist allt (vi får väl anta att hon menar sina saker)till havet hade verkligen fått skämmas om jag hade hört henne! Jag hade nog kunnat prata flytande italienska då!!
SvaraRaderaatt förlora några prylar är verkligen inte att förlora allt! hon borde skämmas!
SvaraRaderaDet är inte ditt fel att olyckan skedde!!! Alla som har barn vet att det är ett ögonblicks verk att olyckan är framme. Alla vi föräldrar ska liksom Alfons bara... Gå på toa, svara i telefon, hämta nåt, ta tvätten ja precis vad som helst. Klen tröst, men det kunde hänt precis vem som, tyvärr hände det dig/ er :(. Wilmer har haft ett underbart liv hos er, det kan jag säg utan att känna er. Hans liv blev kort, men lyckligt. Han vet inget annat, det blir ju ni som är kvar som får bära sorgen. Han har bara blivit älskad hela livet igenom <3 . Det enda vi med säkerhet vet när vi föds är att vi ska dö. Det låter kanske hemskt, men så är det ju. Önskar så att du lättar på skuldkänslor, för dom ska du inte behöva bära. Det räcker med saknaden, din gosse verkar ha varit en underbar/ nyfiken liten kille. Han vet säkert också att det inte var ditt fel, och han vill se mamma glad igen tror jag. Väntan är lång för dig men kanske tiden går snabbt i himlen. Kram på er, önskar er all lycka i framtiden!/ P.B
SvaraRadera