Oro..

Många olika tankar rör sig i mitt huvud just nu. Självklart känner jag en enorm glädje inför det som väntar, ett nytt litet liv som ska komma till oss, till vår familj. Men hur ska jag klara det om det visar sig att den lilla bebisen inte är fullt frisk, om nånting är "fel" och annorlunda. Jag menar inte att detta lilla liv inte är välkommet till oss då, för det är det såklart, men kommer jag att jämföra med Wilmer då? Wilmer som var så fin, så perfekt, både till utseende och till sinne. Jag är så rädd för det och jag är rädd för att inte kunna älska ett nytt barn på samma sätt som jag älskade Wilmer. Samtidigt vet jag att jag kommer att göra det, jag minns att jag hade samma tankar när jag väntade Wilmer - kommer jag att kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Ellitott? Och det kunde jag, med råge. Våra pojkar är otroligt älskade och jag har sagt till min man så många gånger att känslan när man tittar på sitt sovande barn påminner om känslan att vara nyförälskad. Den pirrande lyckokänslan är likadan och jag vet långt inne att det kommer att bli likadant denna gången, jag vet det. Men ändå, tänk om det inte blir så?
Jag vet ändå att vi gjort rätt, att vi behövet detta barnet, Inte bara jag och min man, utan hela vår familj. Vi behöver ett nytt fokus, nånting att slösa all vår kärlek som vi gav Wille på. Det finns massor av kärlek kvar, vi har inte glömt hur man älskar även om det ibland, när det är som mörkast, känns så...

Att få känna ett nytt litet liv som växer, att känna dessa små, små mjuka buffar inifrån, att veta vad som väntar om några månader och att längta så otroligt mycket, det är mysigt och underbart.
Samtidigt är sorgen över att Wilmer inte får vara med och uppleva ännu ett mirakel väldigt stor och tung. Han hade blivit en fin storebror, det är jag övertygad om. Han blir storebror nu också, men på ett annat sätt och på en annan nivå, men visst blir han storebror.

Många tankar väcks och mycket sorg vaknar till liv nu när jag håller på att packa. Även om jag inte sorterar Willes kläder och leksaker så måste jag ändå lägga ner det i kartonger, och bara det är smärtsamt. Det finns minnen till allt, till varenda litet plagg och till varenda liten leksak. Men de finaste minnena sitter inte i det matriella utan långt inne in mitt hjärta, där de alltid kommer att finnas. Du fattas mig...