Kall i hjärtat

Under en lång period har jag känt väldigt mycket värme inom mig, en värme som gör att jag har orkat kämpa vidare. Men just nu känns det bara kallt, lika varmt som mitt hjärta varit, lika kallt är det nu. Trots miraklet som växer i min mage så måste jag kämpa för att verkligen gå upp varje morgon och göra allt det jag måste göra, jag måste klä på mig, jag måste se till att Elliott har det bra, jag måste handla mat, mm. Men allt jag gör, varenda steg jag tar är med en tyngd i bröstet, en känsla av att inte kunna andas ordentligt. Flera gånger den senaste veckan har jag verkligen känt att jag inte vill mer. Jag orkar inte mer. Han fattas mig hela tiden och jag kan inte, under några som helst omständigheter, leva resten av mitt liv utan honom. Mitt hjärta känns iskallt, tömt på alla känslor.
Han rycktes ifrån mig så brutalt, så snabbt. Vilket fruktansvärt slöseri med ett ungt liv, det känns som att det finns så många andra som gjort sig förtjänta av döden, tex Anders Breivik, snubben i Norge. Varför får han leva medan min oskyldiga lilla pojke skulle dö? Wilmer hade inte gjort nånting fel, han hade inte tagit livet av någon annan, han var bara glad, underbar och fin.
Jag vet att jag kommer att fortsätta kämpa, fortsätta gå upp på morgonen och verkligen försöka hitta glädjen i ännu en dag. Jag kommer att vara kvar här trots att jag ibland inte vill, för jag vill inte missa det som ligger framför mig och oss, jag vill inte missa Elliotts uppväxt, att få följa bebisens liv och att få spendera många år tillsammans med min man...
Men just precis nu vill jag bara blunda och vara där Wilmer är...