Svensk sommar!

Vaknade idag, lite lättare i hjärtat. Har drömt väldigt mycket inatt, mycket om Wille och det är alltid med en behaglig känsla jag vaknar när han har hälsat på mig i drömmen. Hoppas att han aldrig slutar med det..
Det regnar, regnar och regnar, en härlig svensk sommar! :) Hittade lite sommarbilder som ni ser, det är bitterljuvt att titta på dem. Jag måste tänka på att det kommer en framtid, en framtid utan min Wilmer men med en Elliott och en Philippa, jag försöker verkligen tänka så. Jag har två underbara barn i livet, och jag ska göra allt jag kan för att njuta av dem och ge dem all kärlek och trygghet jag kan.

Det vackraste...

Vissa bilder tycker jag talar för sig själv. Här är en sådan..

Andra midsommarafton...

Igår firade jag min andra midsommar utan Wilmer. Utan min fine prins, men med en fin prinsessa. Nu lät det som att Philippa tagit Wilmers plats, men det kommer aldrig att hända, aldrig... Wilmer är saknad, det är ett hål och ett sår i mitt hjärta som aldrig kommer att försvinna. Det har gått ett år och två månader, men emellanåt känns det som igår. Det gör ont hela tiden, vissa sekunder på dygnet gör det ondare än andra. Idag upplevde jag sådana sekunder när vi satt och åt middag, och det jag måste göra då är att tänka på nånting bra, nånting fint. Idag kom orden till mig utan att jag behövde anstränga mig: "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans..." Vi är alltid tillsammans, älskade Wille, i hjärtat, i tanken,och i själen. Alltid.
                                                                 

Sommarlov!

Idag är första dagen på Elliotts sommarlov, och när jag frågade vad han ville göra så var det att pyssla! Detta resulterar i att jag ritar teckningar medan Elliott berättar vad jag ska rita, vi har riktigt mysigt vid köksbordet.
Philippa sover snällt i vagnen så jag kan njuta av Elliotts sällskap ordentligt, kvalitetstid när den är som bäst!

Idag känns det som att jag återfått lite energi, efter några dagar av enorm trötthet. Vissa dagar kan jag fortfarande uppleva känslan av att allting kvittar, att jag inte vill mer och att min saknad och längtan är för stor. Men dessa stunder kommer alltmer sällan, istället försöker jag fokusera på varje dag och vad den har att ge. Fortfarande är det en dag i taget, framåt. Det är långsamma framsteg, men det går iallafall framåt hela tiden och det är jag så tacksam för. En liten bit i taget...

Att njuta av stunden

Det bästa just nu är att få sitta ner med min dotter i famnen och bara titta på henne. Hon är ett mirakel, det är alla barn, varenda nytt litet liv som föds är ett underbart litet mirakel.
Wilmer har blivit mycket mer närvarande, likheten mellan honom och Philippa är stor och det är underbart men samtidigt smärtsamt. Jag tänker ofta på Wilmer men inte riktigt lika ofta som för bara några veckor sedan, då jag har fullt upp med en ny liten krabat. Den stora skillnaden är att när tankarna på Wilmer kommer så är det intensivare, gör ondare och får mig att börja gråta direkt, jag kan inte hejda mig. Gråten varar en kort stund, jag kommer snabbare tillbaka, men jag dyker djupt och intensivt.. Jag saknar honom så oerhört mycket, varenda sekund..

Men ändå, att få sitta med denna varma, vackra lilla flicka i min famn, det är balsam för min själ. Det har funnits dagar då jag tvekat och frågat mig om vi verkligen gör rätt, men nu när hon är här så finns det ingen tvekan kvar. Det är bland det bästa jag gjort, att ta beslutet om att försöka få ännu ett barn och att faktiskt få det, en frisk, fin, bedårande liten dotter. Mitt hjärta svämmar över när jag tittar på henne, av tacksamhet och av ren lycka...

Lite mera nöjd

Jag läste om en gammal dam, tror hon var 109 år gammal. Denna dam hade fortfarande nära till skratt och verkade utstråla en sådan genuin livsglädje. Intervjuaren frågade vad hennes hemlighet var till att vara 109 år och så tillfreds med livet och den gamla damen svarade att hon levt och känt sig nöjd varje dag, inte tänkt på allt hon inte haft utan på allt det hon faktiskt haft.
Jag vill gärna leva lite mer så, lite mer nöjd. Jag har förlorat så mycket, jag har tappat fotfästet totalt och jag har upplevt en mardröm, men jag lever fortfarande, trots allt. Jag lever, ibland har det varit mot min vilja, men jag finns här och jag har så mycket kvar som gör att jag faktiskt kan känna mig lite mera nöjd. Jag har en fantastisk familj, barn och bonusbarn, jag har en man som jag skulle göra vadsomhelst för och jag har en nyfödd, underbar liten dotter, en gåva och en välsignelse som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Jag borde vara mer nöjd.

Glädje och sorg...

Idag har det varit en ganska tung dag, en dag full av saknad och av en ångest som inte velat släppa taget. Jag tittar på min lilla, fina bebis och känner hur tårarna kommer. Tårar av så oändligt mycket glädje, blandat med otroligt mycket sorg. En kombination som tar luften ur mig och som gör att jag gråter så jag har svårt att sluta. Wilmer är en lika självklar del av familjen som Philippa redan är, visst är det märkligt hur fort det går att anpassa sig? Ena dagen är hon i min mage och en dag senare är hon ute och så självklart en del av oss! Det är mycket, mycket svårare på andra hållet, att bli tvingad att anpassa sig till att vi är en liten person mindre i familjen. Det är inte lika enkelt, inte lika självklart, men vi anpassar oss. Vi måste ju.

Lycka och stolthet...

Störst av allt...

Den känslan som fortfarande, trots barn nummer 3, är starkast är känslan av total förälskelse. Varje gång jag väntat barn så har oron varit där, ska jag kunna älska detta kommande barn lika mycket som jag älskar de jag har? Svaret är ja, ja, ja, ja! Och det finns ännu mer kärlek, det blir mer hela tiden. För mig är att få barn som att bli nyförälskad, jag är helt uppfylld av denna lilla varelse som redan styr en hel familj.. Vi är totalt förälskade, alla 5, och hon är allas prinsessa, redan!

Jag ser likheter med Wilmer när han var nyfödd, jag ser samma goa pussmun, samma huvudform och samma ögonform, och ändå så är hon så mycket sig själv, vår sessa. Jag har varit orolig att likheterna skulle göra för ont, men för mig är de en tröst, Wilmer lever på ett sätt vidare genom vår dotter, Philippa. Han finns här, det har han gjort hela tiden, men ännu mer nu, ännu starkare. Och den känslan är skön, vilsam och ger mig lite sinnesfrid..

En stolt storebror!

Onsdag 30:e maj..

I onsdags, den 30/5 2012, blev jag och min man föräldrar för tredje gången. Klockan 14.48 föddes en underbar, välskapt liten flicka, och vi är enormt tacksamma och lyckliga över att ännu en gång få förmånen att hålla en liten bebis i våra armar. Hon är så fin, vår lilla namnlösa tjej, och rädslan jag haft att inte kunna älska henne som jag älskade Wilmer, är som bortblåst. Lika lycklig som jag är över hennes ankomst, lika sorgsen är jag över att hon aldrig får träffa sin ena storebror. Men jag ska berätta för henne om honom, och hålla hans minne levande, alltid...

Välkommen till oss, lilla fina du...