Igår firade jag min andra midsommar utan Wilmer. Utan min fine prins, men med en fin prinsessa. Nu lät det som att Philippa tagit Wilmers plats, men det kommer aldrig att hända, aldrig... Wilmer är saknad, det är ett hål och ett sår i mitt hjärta som aldrig kommer att försvinna. Det har gått ett år och två månader, men emellanåt känns det som igår. Det gör ont hela tiden, vissa sekunder på dygnet gör det ondare än andra. Idag upplevde jag sådana sekunder när vi satt och åt middag, och det jag måste göra då är att tänka på nånting bra, nånting fint. Idag kom orden till mig utan att jag behövde anstränga mig: "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans..." Vi är alltid tillsammans, älskade Wille, i hjärtat, i tanken,och i själen. Alltid.
Skönt för dig att du känner det så! Tryggt och säkert mitt i det jobbiga. Du kämpar tappert på. Stor kram
SvaraRaderaStorhelger är så svårt... Jag försökte njuta av småttingarna som är med mig i livet, men flashandet av bilder från en underbar midsommar för två år sen flög förbi allt för ofta. Kämpade med att hålla undan tårarna hela dagen och tur att vi bara träffade fina, underbara vänner som ställt upp för oss, varje dag sen den hemska dagen. Kunde med gott samvete va hur osocial och ledsen som helst, de älskar mig ändå!
SvaraRadera