Finisar..

Några av dem jag älskar, de som gör mitt liv lite enklare, lättare och lyckligare...

Ett leende..

Tänk att ett litet leende kan kännas så långt in i hjärtat.. Philippa har börjat le och det är underbart, ljuvligt och fantastiskt. Idag höll hon på en lång stund, och det kändes så mycket att mina tårar rann. Hon är så mycket Wille och ändå så mycket sig själv, en ny liten människa. När hon låser sin blick i min och fyrar av ett jätteleende, då känner jag så mycket lycka blandat med en del sorg, men det är ändå så värmande att det finns inte så mycket som slår det.

Igår tillbringade vi dagen i Vitemölle, där svärföräldrarna har hus. Det är en underbar plats, rofylld och fantastiskt vacker. (Mindre rofylld igår kanske, när Kiviks marknad höll låda på fältet brevid..!) Jag älskar verkligen att vara där och det gör familjen också. När jag känner att det är dags för ett miljöombyte så tar vi oss dit, det är lika skönt varje gång.

Saknaden efter Wilmer går så mycket upp och ner. Nej, fel, saknaden är där alltid, men sorgen känns lättare ibland och tyngre ibland. Vi har olika sätt att sörja och häromdagen var det min mans tur att få ett riktigt bryt, som jag kallar det. Mina bryt kommer också emellanåt, men jag känner ändå hur lyckan finns där nånstans, även om den är långt borta när jag gråter som mest. Det kan vara små, enkla saker som gör att en liten lyckokänsla infinner sig, att få se Elliott och Philippa tillsammans, att se min man med våra barn, (det är bäst av allt!) att få ett sms där det står "jag tänker på dig", små saker som betyder så mycket.

Jag har sagt det förr och säger det igen, ta hand om varandra och det som finns runt er. På riktigt alltså.

Störst av allt är kärleken...

Överallt

Wilmer är min ängel, min skyddsängel och han är med mig överallt. Jag vet att det kan låta konstigt, men jag kan verkligen känna hans närvaro och att han är med mig, det är en märklig men trygg känsla. Jag har nämnt det förut - vad finns det att vara rädd för nu? Det värsta har hänt, inget kan vara värre så det är inte mycket som gör mig rädd i dag. Jag är också övertygad om att Wilmer håller ett extra vakande öga på Elliott och Philippa, han ser till att de har det bra och att de alltid kommer att vara trygga..

"Everywhere I am, there you'll be.."

Tuffa tider

Jag drömde om Wilmer häromnatten, jag drömde att jag var i en hiss och när den stannade så öppnades dörrarna och jag kom ut i en trädgård. Där fanns en stor grushög, flera barn satt och lekte med hinkar och spadar, de grävde och hade jätteroligt. Mitt i grushögen satt min Wilmer, han grävde och skrattade samtidigt, helt uppe i det han gjorde. Jag sprang fram till honom och kramade honom medan känslan av lättnad över att han fanns hos mig blandades med mina tårar. Hans ögon var så fina och bruna, hans hår var lika mjukt som jag mindes det och jag grät och grät, framför allt av en enorm lättnad över att se honom och få krama honom. Sen vaknade jag, tyvärr... Jag hade gärna drömt vidare, fått fortsätta hålla om min lille pojke och känt den enorma lättnaden. Ibland undrar jag hur jag orkar fortsätta, hur jag bara kan gå vidare utan honom? Läste ett bra citat idag: "You never know how strong you are until being strong is your only choice.."

Älskade Wilmer...

...du är saknad. Vi saknar dig, vi älskar dig och det kommer vi alltid att göra. Jag vet att du finns här, att du ser oss och framför allt din lillasyster, Philippa. Jag kan känna din närvaro så tydligt ibland, trots att du aldrig har varit här, i vårt nya hus. Du är här och du finns mitt ibland oss, jag tror att din lillasyster kan se dig och jag tror att hon alltid kommer att ha dig som sin skyddsängel. Vaka över henne och se till att hon alltid har det bra, snälla du..

Att njuta av det lilla

Vid 4-tiden varje morgon vill lilla P komma över till min säng. Hon äter och sedan somnar både hon och jag, vi sover några timmar till, nära, nära.. Dessa timmar är nästan de bästa på hela dygnet. Så underbart gosigt och så mycket lycka som bara väller fram! Vilket mirakel vi har fått...

Upp & ner

Många tankar, mycket känslor.. Livet är väldigt mycket upp och ner, och som jag skrivit tidigare så har jag fortfarande dagar då jag dippar, och hamnar i ett mörkt, svart hål. Philippa och den uppmärksamhet och omsorg hon kräver gör att jag hittar tillbaka till ljuset och till fokus snabbare, vilket är oerhört skönt. Jag måste våga tro på att livet vill mig väl, det kan inte hända oss mer hemskheter, det måste bara vara så. Samtidigt har vi blivit så oerhört starka, som ett par jag och min man och som familj, det vi varit med om gör oss oövervinnerliga. Det finns inget värre än det vi varit med om, och vi lever, vi klarade det och vad finns det som vi inte klarar nu? Ingenting..
Jag är stark och svag, sorgsen och lycklig i en enda röra. Och så får det vara nu, jag tillåter mig att känna allt jag känner, jag släpper ut alla känslor som finns inombords för då kan jag andas lite, lite lättare..





Mina sömntutor till barn. Älskade, fina ni..

Min fina....

- Posted using BlogPress from my iPhone