Många tankar, mycket känslor.. Livet är väldigt mycket upp och ner, och som jag skrivit tidigare så har jag fortfarande dagar då jag dippar, och hamnar i ett mörkt, svart hål. Philippa och den uppmärksamhet och omsorg hon kräver gör att jag hittar tillbaka till ljuset och till fokus snabbare, vilket är oerhört skönt. Jag måste våga tro på att livet vill mig väl, det kan inte hända oss mer hemskheter, det måste bara vara så. Samtidigt har vi blivit så oerhört starka, som ett par jag och min man och som familj, det vi varit med om gör oss oövervinnerliga. Det finns inget värre än det vi varit med om, och vi lever, vi klarade det och vad finns det som vi inte klarar nu? Ingenting..
Jag är stark och svag, sorgsen och lycklig i en enda röra. Och så får det vara nu, jag tillåter mig att känna allt jag känner, jag släpper ut alla känslor som finns inombords för då kan jag andas lite, lite lättare..
Mina sömntutor till barn. Älskade, fina ni..
Gläds med dig och följt din oerhörda sorg. Då jag mist min dotter Charlotte som blev 24 år, förstår jag dig. Det går inte att glömma, utan livet måste gå i ett annat spår....så var det någon annan bloggare som skrev. Just så måste man försöka se på det. Det är mycket svårt. Värre nu, när det blivit sommar och man tänker på vad de inte längre kan vara med sin familj och sina kompisar. Just sådana här fina kvällar. Visst är det så....kram från en annan mamma....
SvaraRaderaÄn en gång så mycket av mina känslor i din text. Jag dippar, dippar och dippar ännu mer, men kan ändå le mitt i allt det svarta. Det finns två små troll här hemma som jag älskar över allt annat, och ja, nu måste det vara nog med hemskheter. Allt är en salig blandning av sorg, skratt, ensamhet, värme, tårar, njutning och tvivel.
SvaraRaderaTa hand om er, ni fina! *kram*