Tuffa tider

Jag drömde om Wilmer häromnatten, jag drömde att jag var i en hiss och när den stannade så öppnades dörrarna och jag kom ut i en trädgård. Där fanns en stor grushög, flera barn satt och lekte med hinkar och spadar, de grävde och hade jätteroligt. Mitt i grushögen satt min Wilmer, han grävde och skrattade samtidigt, helt uppe i det han gjorde. Jag sprang fram till honom och kramade honom medan känslan av lättnad över att han fanns hos mig blandades med mina tårar. Hans ögon var så fina och bruna, hans hår var lika mjukt som jag mindes det och jag grät och grät, framför allt av en enorm lättnad över att se honom och få krama honom. Sen vaknade jag, tyvärr... Jag hade gärna drömt vidare, fått fortsätta hålla om min lille pojke och känt den enorma lättnaden. Ibland undrar jag hur jag orkar fortsätta, hur jag bara kan gå vidare utan honom? Läste ett bra citat idag: "You never know how strong you are until being strong is your only choice.."