Ett leende..

Tänk att ett litet leende kan kännas så långt in i hjärtat.. Philippa har börjat le och det är underbart, ljuvligt och fantastiskt. Idag höll hon på en lång stund, och det kändes så mycket att mina tårar rann. Hon är så mycket Wille och ändå så mycket sig själv, en ny liten människa. När hon låser sin blick i min och fyrar av ett jätteleende, då känner jag så mycket lycka blandat med en del sorg, men det är ändå så värmande att det finns inte så mycket som slår det.

Igår tillbringade vi dagen i Vitemölle, där svärföräldrarna har hus. Det är en underbar plats, rofylld och fantastiskt vacker. (Mindre rofylld igår kanske, när Kiviks marknad höll låda på fältet brevid..!) Jag älskar verkligen att vara där och det gör familjen också. När jag känner att det är dags för ett miljöombyte så tar vi oss dit, det är lika skönt varje gång.

Saknaden efter Wilmer går så mycket upp och ner. Nej, fel, saknaden är där alltid, men sorgen känns lättare ibland och tyngre ibland. Vi har olika sätt att sörja och häromdagen var det min mans tur att få ett riktigt bryt, som jag kallar det. Mina bryt kommer också emellanåt, men jag känner ändå hur lyckan finns där nånstans, även om den är långt borta när jag gråter som mest. Det kan vara små, enkla saker som gör att en liten lyckokänsla infinner sig, att få se Elliott och Philippa tillsammans, att se min man med våra barn, (det är bäst av allt!) att få ett sms där det står "jag tänker på dig", små saker som betyder så mycket.

Jag har sagt det förr och säger det igen, ta hand om varandra och det som finns runt er. På riktigt alltså.

Störst av allt är kärleken...