Bonustankar

Jag har en bonusdotter, Malin, som fyller 20 år om några veckor. Malin är en klok tjej som ärvt sin pappas ödmjuka och sociala sätt, hon är en funderare och en känslomänniska och jag älskar henne väldigt mycket.
Häromdagen satt vi och pratade och kom in på ämnet om Philippas existens om Wilmer varit vid liv. Jag frågade om hon någonsin tänkte så, att vår lilla P kanske inte funnits om Wille fortfarande gjort det. Svaret jag fick gjorde att tårarna kom och jag insåg återigen hennes likheter med sin pappa.
Hon svarade "jag har tänkt så, men gör det inte längre utan jag har kommit fram till att vi har fått det bästa av allt. Vi hade Wilmer även om det bara var en kort tid, och nu har vi fått Philippa. Vi har dem båda två på olika sätt, vi har fått det bästa av allt." Och så är det ju, vi har det bästa, vi har Philippa och vi fick uppleva Wilmer. Jag vill inte vara utan någon av dem och på ett sätt behöver jag ju inte det..
Så ung och så otroligt klok, min Malin.

Änglaprat

Ända sedan den 16 april förra året, den dagen då Elliott tog farväl av sin lillebror, så har vi pratat mycket om änglar och om att Wilmer alltid finns med oss. Den 16 april 2011, då Wilmer varit död i ett dygn så gick Elliott fram till honom där han låg i Regnbågsrummet på sjukhuset, klappade honom på armen, vände sig till mig och sa: "Wilmer är inte här mamma, det är ju bara hans skinn." Redan där kände Elliott, då 6 år, att Wilmer inte var där utan han var någon helt annanstans.
 För tillfället så pratar Elliott mycket om Wilmer, han frågar ofta vad jag tror att Wille gör just nu, han påpekar ofta att han hör Wilmer och hans skratt och han påminner mig om att jag har tre barn, fast det ena ser vi inte men han finns här ändå, hela tiden.
Alla Elliotts tankar och reflektioner kring Wilmer, kring döden och änglar är så fina, men varje gång han nämner Wille så påminns jag om saknaden och om sorgen, samtidigt som det är underbart att Elliott kan prata om det, att han kan uttrycka sig och berätta om sin saknad, om sina tankar och om vad han tror.
Vi är en familj som tror på änglar, vi tror att Wilmer är hos oss hela tiden. Rätt eller fel, det är upp till var och en vad man vill tro, men vi är övertygade om att vår lillebror ser oss och att han är närvarande. Jag tror att barn har ett mycket öppnare sinne än vi vuxna, de är oförstörda och tar emot det som kommer, så när Elliott säger att han hör Wilmers skratt eller att han tror att Wilmer sitter brevid honom i badkaret när han tar sitt kvällsbad, ja då är det säkert så. Elliott säger ofta till Philippa att hon har tre storebrödrar, Joakim, Elliott och Wilmer, att hon bara kan se två av dem, men den tredje finns här hos oss ändå.
Vi har någonting fantastiskt hos oss, inom oss och bland oss, vi har den finaste ängeln, ängeln Wilmer..

En icke-tanke..

En tanke som jag delat med mig av tidigare är den om Philippas existens om Wilmer fortfarande varit i livet. Om Wilmer levt så hade Philippa inte funnits, så är det bara. Och självklart krockar de tankarna väldigt mycket, jag vill ju ha dem båda! Nu behöver jag ju aldrig välja, men i en perfekt värld hade jag haft dem båda två. Det är en märklig tanke, en som min fina vän L kallar en "icke-tanke." Hon säger till mig att jag kan inte tänka så, för det är inget alternativ, det är en tanke som inte ska eller behöver tänkas.
Men ändå så tänker jag tanken ibland. Och det känns konstigt, fel och märkligt. För jag vill ha allt, jag vill ha Elliott, Wilmer och Philippa, jag vill ha alla mina tre barn här hos mig, levande, skrattande och busiga.
Nu är det inte så och det kommer inte att bli så. Men jag har en underbar son och en fantastisk dotter här hos mig, och jag har en älskad och saknad ängel, som finns i mitt hjärta alltid...

Sötast..

Det gulligaste just nu..!

Trygghet..

Vår Philippa har förtrollat oss allihopa, vi är helt förälskade. Min man, som har en del erfarenhet av småbarn vid detta laget, kelar och gullar med henne hela tiden, när han har henne hos sig så lyser hans ögon av kärlek och stolthet. Det märks verkligen att hon är vår pusselbit, den som för samman familjen och som gör sorgen aningen lättare..

Trygg hos pappa, en pappa som är lika snygg med napp som utan!

Ensam är inte stark..

...iallafall inte jag. Jag varken kan eller vill vara ensam, då orkar jag inte framåt. Hela livet har jag hört människor omkring mig säga att man ska vara rädd om sina vänner, man vet aldrig när man verkligen behöver dem, glöm inte bort dina vänner, vårda vänskapen, mm. För 16 månader sedan fick jag verkligen känna hur det är att ha vänner som finns där även under den värsta tiden i livet, medan jag upplevde den största sorgen, den värsta tragedin. Utan dem som backade upp mig då hade jag inte varit där jag är, det är jag väldigt säker på. Vissa visade sidor som jag inte trott att de hade, och då menar jag positivt, de visade att de finns här i vått och torrt, vad som än händer. Några har kommit mig och oss så otroligt nära att de känns som en del av vår familj, det är helt fantastiskt! Det finns inget bättre, inget härligare än att umgås med dem där jag kan vara mig själv in i minsta detalj. Med dem där jag kan skratta eller jag kan gråta, jag kan gå omkring osminkad i mina mjukisbyxor om jag vill, och ändå känna mig bekväm tillsammans med dessa speciella människor omkring mig.
Wilmers olycka har fått mig att inse mycket, den har lärt mig mycket om mig själv och om andra. Det är jätteviktigt att vara rädda om varandra, vi vet faktiskt inte hur länge vi är kvar. Jag har upplevt hur livet raserats på en minut, jag har lärt mig leva utan en del av mig själv, utan en stor del av mitt hjärta och jag önskar inte någon den upplevelsen.
Älska och ta hand om varandra, visa varandra uppskattning, var rädda om varandra och tänk alltid kärlek först. Livet är för kort för nåt annat, tro mig för jag vet..