Änglaprat

Ända sedan den 16 april förra året, den dagen då Elliott tog farväl av sin lillebror, så har vi pratat mycket om änglar och om att Wilmer alltid finns med oss. Den 16 april 2011, då Wilmer varit död i ett dygn så gick Elliott fram till honom där han låg i Regnbågsrummet på sjukhuset, klappade honom på armen, vände sig till mig och sa: "Wilmer är inte här mamma, det är ju bara hans skinn." Redan där kände Elliott, då 6 år, att Wilmer inte var där utan han var någon helt annanstans.
 För tillfället så pratar Elliott mycket om Wilmer, han frågar ofta vad jag tror att Wille gör just nu, han påpekar ofta att han hör Wilmer och hans skratt och han påminner mig om att jag har tre barn, fast det ena ser vi inte men han finns här ändå, hela tiden.
Alla Elliotts tankar och reflektioner kring Wilmer, kring döden och änglar är så fina, men varje gång han nämner Wille så påminns jag om saknaden och om sorgen, samtidigt som det är underbart att Elliott kan prata om det, att han kan uttrycka sig och berätta om sin saknad, om sina tankar och om vad han tror.
Vi är en familj som tror på änglar, vi tror att Wilmer är hos oss hela tiden. Rätt eller fel, det är upp till var och en vad man vill tro, men vi är övertygade om att vår lillebror ser oss och att han är närvarande. Jag tror att barn har ett mycket öppnare sinne än vi vuxna, de är oförstörda och tar emot det som kommer, så när Elliott säger att han hör Wilmers skratt eller att han tror att Wilmer sitter brevid honom i badkaret när han tar sitt kvällsbad, ja då är det säkert så. Elliott säger ofta till Philippa att hon har tre storebrödrar, Joakim, Elliott och Wilmer, att hon bara kan se två av dem, men den tredje finns här hos oss ändå.
Vi har någonting fantastiskt hos oss, inom oss och bland oss, vi har den finaste ängeln, ängeln Wilmer..