Ensam är inte stark..

...iallafall inte jag. Jag varken kan eller vill vara ensam, då orkar jag inte framåt. Hela livet har jag hört människor omkring mig säga att man ska vara rädd om sina vänner, man vet aldrig när man verkligen behöver dem, glöm inte bort dina vänner, vårda vänskapen, mm. För 16 månader sedan fick jag verkligen känna hur det är att ha vänner som finns där även under den värsta tiden i livet, medan jag upplevde den största sorgen, den värsta tragedin. Utan dem som backade upp mig då hade jag inte varit där jag är, det är jag väldigt säker på. Vissa visade sidor som jag inte trott att de hade, och då menar jag positivt, de visade att de finns här i vått och torrt, vad som än händer. Några har kommit mig och oss så otroligt nära att de känns som en del av vår familj, det är helt fantastiskt! Det finns inget bättre, inget härligare än att umgås med dem där jag kan vara mig själv in i minsta detalj. Med dem där jag kan skratta eller jag kan gråta, jag kan gå omkring osminkad i mina mjukisbyxor om jag vill, och ändå känna mig bekväm tillsammans med dessa speciella människor omkring mig.
Wilmers olycka har fått mig att inse mycket, den har lärt mig mycket om mig själv och om andra. Det är jätteviktigt att vara rädda om varandra, vi vet faktiskt inte hur länge vi är kvar. Jag har upplevt hur livet raserats på en minut, jag har lärt mig leva utan en del av mig själv, utan en stor del av mitt hjärta och jag önskar inte någon den upplevelsen.
Älska och ta hand om varandra, visa varandra uppskattning, var rädda om varandra och tänk alltid kärlek först. Livet är för kort för nåt annat, tro mig för jag vet..