Det värsta, det som tynger mig mest och ger mig sömnlösa nätter är skuldkänslan. Jag kommer alltid att leva med ett stort om. Om jag gjort annorlunda, om jag letat i en annan ordning, om jag sprungit åt andra hållet, då hade jag kanske hunnit hitta honom innan det var för sent? Det är oerhört frustrerande och det gör så ont att tänka tanken, att känna att jag kunde gjort allt på ett annat sätt och då hade Wilmer kanske levt. Hur kunde jag ens släppa honom med blicken, om än bara en halv minut? Jag vet att ingen klandrar mig, jag vet med mitt förnuft att det inte var mitt fel, men jag kommer alltid att klandra mig själv, jag kommer alltid, så länge jag lever, att skylla Wilmers olycka på mig själv. Och det ger mig en ångestkänsla som jag inte kan återge i ord, den känns som att den kväver mig och gör det ont att andas. Det gör ont i varje andetag, hela tiden.
På söndag skulle han fylla 3 år, min fina prins. Denna tiden är värst, jag tycker på ett sätt att den är värre än hans dödsdag, för hans födelsedag påminner mig om hans ankomst, om vår lycka, om styrkan i förlossningen, om Elliotts glädje över sin lillebror och om att han inte fick fylla år mer än en gång under sitt korta liv.
Jag hoppas han ser oss på söndag, att han ser lyktorna vi ska skicka mot himlen och att han dansar till "hold your horses" och skrattar sitt härliga skratt..
Kära du! Du bär på det tyngsta ok en människa kan bära, du straffar dig själv med det hårdaste straff en människa kan få och jag önskar av hela mitt hjärta att en gudomlig makt kan lyfta detta från dig. Att sörja, längta, sakna så man tror att man ska gå sönder det är naturligt och måste få vara så. Men skuld är förgörande, giftigt, hårt, fördömande.....ingen dömer dig hårdare än vad du själv gör. Jag lider med dig, fast jag känner dig inte, men jag är en människa och mor precis som du och jag kan, jo då, det kan jag fast jag inte är i exakt samma situation som du, med ett modershjärta förstå dina känslor. Antagligen hade jag i en liknande situation känt precis så och min högsta önskan för mig, precis som min högsta önskan för dig, hade då varit att någon lyfte detta ok från mig så att jag kunde börja andas igen. Jag vet inte om du har en tro, men även om du inte har det så vet jag en plats som ger dig ro. Gå in i en kyrka, sitt i stillhet, prata med vem du nu än tror på och du ska känna att allt lättar, om så bara för en stund. DET ÄR INTE DITT FEL!!! Allt ljust och gott till dig!
SvaraRaderaJag förstår att du har ångest! Jag förstår att det måste vara en hemsk tanke att bära, att känna. Men finaste Ina det är inte ditt fel! Vissa saker sker så är det bara.
SvaraRaderaKram och kärlek i stora lass!