onsdag 7 november 2012

Det finns fler..

I vårt land, ja i hela vår värld, finns det så många föräldrar som mist ett eller flera barn. När man inte lever i en sådan situation kanske man inte tänker på det så mycket, men jag tycker att jag läser om det och ser det på tv så ofta. Innan Wilmer försvann så bytte jag kanal när det kom något på tv om barn som gått bort, och om det stod i en tidning så hoppade jag över just den artikeln, för jag orkade inte. Så gör jag inte längre. Nu lyssnar jag, läser och tar till mig allting som handlar om barn som omkommit på olika sätt, och jag gråter med de som är drabbade samtidigt som jag känner en stark känsla av samhörighet. Jag är inte ensam, det finns andra, det finns de som kan säga "jag vet hur det känns" och verkligen, verkligen mena det. För i sorgen är man väldigt ensam, även om jag vet att jag är omgiven av kärlek och omtanke från så många. Men jag är ensam, för inte många omkring mig vet hur det känns på riktig. Hur ont det gör i bröstet av saknad, hur ångesten kryper på mitt i natten när sömnen vägrar infinna sig och när hemska minnesbilder spökar i min hjärna, hur många tårar som runnit, hur känslan av skuld tynger.. Inte många känner igen sig i det och det är jag glad för. Ingen borde behöva gå igenom det, ingen borde vara tvungen att leva ett liv utan en del av sig själv, med ett stort hål i hjärtat. Ett hål som inte kommer att fyllas, det kanske krymper en aning men det fylls inte. Den enda som kan fylla det hålet är Wilmer, att han kommer tillbaka och det vet jag ju att det inte kommer att hända. Så det jag måste göra nu är att fortsätta leva med mitt hål i hjärtat, även om det är lättare sagt än gjort, och hoppas att det krymper lite grand.

Du är med mig alltid, älskade Wille. Vi ses igen..




2 kommentarer:

  1. Du har så rätt i det du skriver, ingen kan förstå er smärta. Vi kan känna med er men aldrig riktigt förstå och det hoppas jag innerligt att jag aldrig behöver. Har gjort precis som du, inte orkat läsa osv. Men när lille Tristan dog i tågolyckan kunde jag inte sluta läsa, kan bero på att jag har barn i samma ålder. Nu läser jag tom hennes blogg och hittade din via hennes. Har gråtit så mkt o mått dåligt över vad som hände både hennes pojke och din. Så orättvist, så onödigt, så älskade barn. Men inbillar mig inte att jag ens kan börja förstå den smärta ni går igenom. Tänker mycket på er...kram Caroline.

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig och önskar dig och din familj allt gott i framtiden. Och JA, du är stark.
    Kram från din nästan-granne Susanne

    SvaraRadera