Att vara lite off..

Just nu känns det som att livet rullar på lite för fort, och jag känner att mycket är på "vänt" för att jag inte har kraft och energi att ta tag i saker som jag borde ta tag i.
Det känns ibland som att sorgen är starkare nu än för ett halvår sedan, säkert beror det mycket på alla hormoner som spökar, men även på att jag har fått distans till hela händelsen. Det slår mig med full kraft emellanåt och tar andan ur mig totalt, vilket är en enorm kraftansträngning just nu, med alla andra tankar och all oro.
Ändå vill jag vara positiv. Jag vill vara som jag var innan, jag vill skratta, le och kunna glädjas åt allt runtomkring, och för det mesta går det bra men ibland rasar jag ner i ett svart hål som känns omöjligt att ta sig ur. Frågorna hopar sig, särskilt på natten, varför, varför vi, varför Wilmer, varför vår familj? Jag har alltid trott att det finns en mening med allt, men det finns det inte. För vad skulle vara meningen med att min son, en liten glad, underbar unge som alla tyckte om, skulle drunkna i en liten trädgårdsdamm? Det kan inte finnas någon mening med det, bara ren orättvisa. Fortfarande kan jag fundera på om det är ett straff, någonting som jag gjort fel, men samtidigt förstår mitt logiska jag att det inte kan vara så. För att bli straffad så hårt så måste man ha gjort något väldigt hemskt, och även om jag inte är det vitaste fåret i familjen så kan jag inte känna att jag förtjänar något så fruktansvärt som det som inträffat.
Tankarna på varför kommer aldrig nånsin att lämna mig, inte förrän den dagen jag får svar. Kommer jag att få det?

Samvetsfrågor

Ibland får jag frågan hur det känns att vänta ett  nytt barn, om jag någon gång har dåligt samvete för att min känsla skulle vara att jag ersätter Wilmer?
Svaret på den frågan är att självklart kan jag tänka tanken, tanken att detta barnet inte skulle funnits till om Wilmer fortfarande levt, men samtidigt kan jag inte känna att jag bör ha dåligt samvete eller känna att jag kommer att sakna Wille mindre, för så kommer det inte att bli. Wille är och kommer alltid att vara Wille, vår efterlängtade son, vår ängel som vi fick låna alldeles för kort tid och ingenting kan jämföras med honom, inga barn ska jämföras med varandra. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas att få möta barnet i min mage, jag vill tro att det kommer att var lika fint som mötet med  våra två söner, samtidigt som jag är rädd att känslostormen kommer att svepa in över mig, ordentligt...
Men då har jag min man, min klippa och min livlina, den människa som jag alltid kan luta mig mot och som alltid finns här. Att försöka bli gravida med ett tredje barn var ett gemensamt beslut, vi hade den enorma förmånen att lyckas och snart är vi där, snart ska vi välkomna vår nya familjemedlem. Och jag har ingen aning om hur allting kommer att bli, hur det kommer att kännas och hur jag kommer att reagera.
Men det är helt okej, jag känner ett enormt lugn inom mig, ett lugn som säger att vi fixar detta. Också. Allt kommer att bli så bra som det kan bli..
Saknad, längtan, stor sorg och förväntan i ett enda virrvarr, det är inte enkelt men det kommer att bli bra, till sist, det är min starka tro..

Solljus i maj..

Dagarna rinner förbi, jag blir tjockare, sparkarna intensivare, träden grönare och allting blir vackrare. Det enda som inte förändras är min sorg. Gråten är nära alltid, saknaden eften en liten glädjespridare är intensiv och jag kan inte förstå hur det går till, hur vi kan fortsätta leva?
Jag ser fram emot sommaren och vad den innebär för oss, men glädjen, den sanna riktiga glädjen saknas och just nu undrar jag om den kommer tillbaka nånsin. Jag kan absolut skratta, le och känna värmen från andra och värmen till andra, men den genuina glädjen är borta. Jag hoppas att ett litet efterlängtat knyte kan ge mig glädjen tillbaka, iallafall en del av den....

Solen är intensiv och värmande och jag hoppas och vill att den ska värma mig och hela min familj så att vi kan få känna riktig glädje och lycka igen...

.

Mirakel...

Två av mina mirakel, ett på utsidan och ett på insidan...

Valborg nr 2

Igår firade vi vår andra Valborg utan vår Wilmer, på samma ställe som förra året och med samma fina vänner (och några till)! För första gången kände jag verkligen att livet går på rätt håll, att vi lever vidare för att vi vill, inte bara för att vi måste.

När vi kom ner till bålet och stod där i värmen så gav min man mig en varm kram och sa," tänk på hur det var förra året jämfört med nu. Det är inte bra, det blir det aldrig, men det blir bättre och nästa år står vi förhoppningsvis här med en liten bebis, och då är det så bra det kan bli.."

En gammal bild på mig och våra Löberödsvänner som betyder så mycket för oss!

Ord i mörkret

Den 15/4 kom det en bukett blommor till oss med en hälsning och med varma tankar. På kortet fanns en text som berörde mig långt, långt in i hjärtat:

"Du kan gråta varje dag över att han är borta,
eller du kan le för att han har levt.
Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaka,
eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.
Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom,
eller kan det vara fullt av den kärlek du kände och glädjen över att du har känt honom.
Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen,
eller du kan vara lycklig i morgon för att han var en del av ditt liv i går.
Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta,
eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare.
Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet,
eller du kan göra det han ville - le, öppna dina ögon, älska och leva vidare..."

Morgonsvammel..

Min dag börjar vid 05, då vill min kropp inte ligga kvar i sängen mer. Jag har insett att det är lika bra att gå upp, för om jag ligger kvar sätter alla tankar igång och då sover jag ändå inte..
Idag gick jag upp, stängde dörren om mina älskade pojkar som behöver lite mer sömn, och gick omkring lite i vårt hus. Ett hus som väldigt fort kommit att kännas så självklart, ett hus som är fyllt med en massa glädje och byggt med så mycket omsorg - ibland känns det som om vi aldrig bott någon annanstans. Jag älskar mitt hus, det, tillsammans med min man och familj, är min trygghet. En trygghet jag inte klarat mig utan, då hade vilsenheten i mig varit mycket större. Jag är tacksam att jag fått möjligheten att förverkliga en dröm, tacksam att min fantastiska pappa tog sig tid att bygga vår dröm. Det enda som saknas är en liten killes små fotsteg, då hade allt varit perfekt. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, jag tror aldrig att saknaden släpper..

Igår pratades det mycket på nyheter och i radio om alla människor som samlades på torget i Oslo för att tillsammans sjunga en sång om regnbågsbarnen, en sång som den avskydde Breivik tydligen hatar.
Jag och min man satt och tittade på nyheterna när inslaget kom och vi lyssnade på ett tal som en anhörig höll inför denna folkmassa. Han sa, att han var inte ute efter hämnd, men om det är hämnd att det norska folket blivit mer enat pga de fruktansvärda händelserna i fjol - då var han för hämnd. Om hämnd betyder att människor visar mer kärlek och omsorg till varandra, då var han för att hämnas.. Det var ett tal som gick rakt in i hjärtat, och när minst 10.000 människor stämde upp i samma sång, en sång som handlar om att vi är systrar och brödrar och att alla är lika mycket värda, då rann tårarna på både mig och mannen.
Jag har sagt det förr, men jag måste säga det igen - kärlek. Jag vågar påstå att världen sett väldigt mycket annorlunda ut om kärlek fått en större plats i oss. Jag hade inte suttit här i mitt fantastiska hus, med min fina familj, och trots allt vi gått igenom ändå kunnat känna framtidstro och små stråk av lycka om det inte varit för all kärlek och omsorg jag fått ta emot detta sista, fruktansvärda år. Kärlek är mitt favoritord och störst av allt är kärleken. Så det så.