Att vara lite off..

Just nu känns det som att livet rullar på lite för fort, och jag känner att mycket är på "vänt" för att jag inte har kraft och energi att ta tag i saker som jag borde ta tag i.
Det känns ibland som att sorgen är starkare nu än för ett halvår sedan, säkert beror det mycket på alla hormoner som spökar, men även på att jag har fått distans till hela händelsen. Det slår mig med full kraft emellanåt och tar andan ur mig totalt, vilket är en enorm kraftansträngning just nu, med alla andra tankar och all oro.
Ändå vill jag vara positiv. Jag vill vara som jag var innan, jag vill skratta, le och kunna glädjas åt allt runtomkring, och för det mesta går det bra men ibland rasar jag ner i ett svart hål som känns omöjligt att ta sig ur. Frågorna hopar sig, särskilt på natten, varför, varför vi, varför Wilmer, varför vår familj? Jag har alltid trott att det finns en mening med allt, men det finns det inte. För vad skulle vara meningen med att min son, en liten glad, underbar unge som alla tyckte om, skulle drunkna i en liten trädgårdsdamm? Det kan inte finnas någon mening med det, bara ren orättvisa. Fortfarande kan jag fundera på om det är ett straff, någonting som jag gjort fel, men samtidigt förstår mitt logiska jag att det inte kan vara så. För att bli straffad så hårt så måste man ha gjort något väldigt hemskt, och även om jag inte är det vitaste fåret i familjen så kan jag inte känna att jag förtjänar något så fruktansvärt som det som inträffat.
Tankarna på varför kommer aldrig nånsin att lämna mig, inte förrän den dagen jag får svar. Kommer jag att få det?