Morgonsvammel..

Min dag börjar vid 05, då vill min kropp inte ligga kvar i sängen mer. Jag har insett att det är lika bra att gå upp, för om jag ligger kvar sätter alla tankar igång och då sover jag ändå inte..
Idag gick jag upp, stängde dörren om mina älskade pojkar som behöver lite mer sömn, och gick omkring lite i vårt hus. Ett hus som väldigt fort kommit att kännas så självklart, ett hus som är fyllt med en massa glädje och byggt med så mycket omsorg - ibland känns det som om vi aldrig bott någon annanstans. Jag älskar mitt hus, det, tillsammans med min man och familj, är min trygghet. En trygghet jag inte klarat mig utan, då hade vilsenheten i mig varit mycket större. Jag är tacksam att jag fått möjligheten att förverkliga en dröm, tacksam att min fantastiska pappa tog sig tid att bygga vår dröm. Det enda som saknas är en liten killes små fotsteg, då hade allt varit perfekt. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, jag tror aldrig att saknaden släpper..

Igår pratades det mycket på nyheter och i radio om alla människor som samlades på torget i Oslo för att tillsammans sjunga en sång om regnbågsbarnen, en sång som den avskydde Breivik tydligen hatar.
Jag och min man satt och tittade på nyheterna när inslaget kom och vi lyssnade på ett tal som en anhörig höll inför denna folkmassa. Han sa, att han var inte ute efter hämnd, men om det är hämnd att det norska folket blivit mer enat pga de fruktansvärda händelserna i fjol - då var han för hämnd. Om hämnd betyder att människor visar mer kärlek och omsorg till varandra, då var han för att hämnas.. Det var ett tal som gick rakt in i hjärtat, och när minst 10.000 människor stämde upp i samma sång, en sång som handlar om att vi är systrar och brödrar och att alla är lika mycket värda, då rann tårarna på både mig och mannen.
Jag har sagt det förr, men jag måste säga det igen - kärlek. Jag vågar påstå att världen sett väldigt mycket annorlunda ut om kärlek fått en större plats i oss. Jag hade inte suttit här i mitt fantastiska hus, med min fina familj, och trots allt vi gått igenom ändå kunnat känna framtidstro och små stråk av lycka om det inte varit för all kärlek och omsorg jag fått ta emot detta sista, fruktansvärda år. Kärlek är mitt favoritord och störst av allt är kärleken. Så det så.