Samvetsfrågor

Ibland får jag frågan hur det känns att vänta ett  nytt barn, om jag någon gång har dåligt samvete för att min känsla skulle vara att jag ersätter Wilmer?
Svaret på den frågan är att självklart kan jag tänka tanken, tanken att detta barnet inte skulle funnits till om Wilmer fortfarande levt, men samtidigt kan jag inte känna att jag bör ha dåligt samvete eller känna att jag kommer att sakna Wille mindre, för så kommer det inte att bli. Wille är och kommer alltid att vara Wille, vår efterlängtade son, vår ängel som vi fick låna alldeles för kort tid och ingenting kan jämföras med honom, inga barn ska jämföras med varandra. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas att få möta barnet i min mage, jag vill tro att det kommer att var lika fint som mötet med  våra två söner, samtidigt som jag är rädd att känslostormen kommer att svepa in över mig, ordentligt...
Men då har jag min man, min klippa och min livlina, den människa som jag alltid kan luta mig mot och som alltid finns här. Att försöka bli gravida med ett tredje barn var ett gemensamt beslut, vi hade den enorma förmånen att lyckas och snart är vi där, snart ska vi välkomna vår nya familjemedlem. Och jag har ingen aning om hur allting kommer att bli, hur det kommer att kännas och hur jag kommer att reagera.
Men det är helt okej, jag känner ett enormt lugn inom mig, ett lugn som säger att vi fixar detta. Också. Allt kommer att bli så bra som det kan bli..
Saknad, längtan, stor sorg och förväntan i ett enda virrvarr, det är inte enkelt men det kommer att bli bra, till sist, det är min starka tro..