Normalt men onormalt..

Jag går ofta till Wilmers sten, jag och Philippa brukar gå dit när vi är på promenad. Jag säger sten, för jag klarar inte av att säga grav. Precis som jag säger Willes ceremoni när jag pratar om hans begravning, en begravning är något tungt, högtidligt och stelt, det var inte ceremonin som vi höll för Wilmer.
Så märkligt ändå, att vissa saker som egentligen är totalt onormala bara blir en del av ens vardag. Hur normalt är det att besöka sin sons sten, en son som var 19 månader när han slutade andas? Det är väldigt onormalt, väldigt fel och otroligt svårt. Jag börjar gråta när det är ungefär 15 meter kvar till hans sten, varje gång, det slår aldrig fel. Det kommer över mig så fort jag kommer dit. Jag pysslar där en liten stund, tar bort gamla löv, slänger utbrända ljus och tänder nya, och under tider rinner tårarna. När jag är klar så går vi vidare, jag torkar tårarna och hjärtat känns lite, lite lättare.
Så fel, så tungt, så totalt onormalt. Och ändå en stor del i min vardag, min vanliga normala vardag...

Det finns fler..

I vårt land, ja i hela vår värld, finns det så många föräldrar som mist ett eller flera barn. När man inte lever i en sådan situation kanske man inte tänker på det så mycket, men jag tycker att jag läser om det och ser det på tv så ofta. Innan Wilmer försvann så bytte jag kanal när det kom något på tv om barn som gått bort, och om det stod i en tidning så hoppade jag över just den artikeln, för jag orkade inte. Så gör jag inte längre. Nu lyssnar jag, läser och tar till mig allting som handlar om barn som omkommit på olika sätt, och jag gråter med de som är drabbade samtidigt som jag känner en stark känsla av samhörighet. Jag är inte ensam, det finns andra, det finns de som kan säga "jag vet hur det känns" och verkligen, verkligen mena det. För i sorgen är man väldigt ensam, även om jag vet att jag är omgiven av kärlek och omtanke från så många. Men jag är ensam, för inte många omkring mig vet hur det känns på riktig. Hur ont det gör i bröstet av saknad, hur ångesten kryper på mitt i natten när sömnen vägrar infinna sig och när hemska minnesbilder spökar i min hjärna, hur många tårar som runnit, hur känslan av skuld tynger.. Inte många känner igen sig i det och det är jag glad för. Ingen borde behöva gå igenom det, ingen borde vara tvungen att leva ett liv utan en del av sig själv, med ett stort hål i hjärtat. Ett hål som inte kommer att fyllas, det kanske krymper en aning men det fylls inte. Den enda som kan fylla det hålet är Wilmer, att han kommer tillbaka och det vet jag ju att det inte kommer att hända. Så det jag måste göra nu är att fortsätta leva med mitt hål i hjärtat, även om det är lättare sagt än gjort, och hoppas att det krymper lite grand.

Du är med mig alltid, älskade Wille. Vi ses igen..

Styrka

Det är det där med att vara stark. Jag har i ett och ett halvt år hört så många säga "du är så stark". Jag har hela tiden förnekat det, jag är inte stark, jag har inte känt mig särskilt stark. Men idag när jag och Philippa var ute på promenad så gick jag och funderade lite mer på det där med att människor tycker att jag är stark. Jag skulle gärna vilja använda ett annat ord, jag vet inte riktigt vilket, men samtidigt förstår jag vad de menar och när jag tittar tillbaka på de senaste 18 månaderna så ser jag det - jag är stark.
Att hitta sin son drunknad, att begrava sitt barn, att gå vidare och att fortsätta leva, inte bara fortsätta utan att verkligen vilja leva, att lyckas genomföra ett planerat husbygge, att ta hand om sig själv och tre sörjande barn, att bli gravid och få en underbar dotter, att sälja hus, flytta och bearbeta allt under tiden - jo, jag är stark.
Jag är stark ibland, och väldigt väldigt svag ibland. Skillnaden är att det är styrkan som syns utåt, svagheten visar jag inte för så många. Men jo, jag är stark. Jag måste vara det, jag vill vara det och jag är det.

"Where there is desire
There is gonna be a flame
Where there is a flame
Someone's bound to get burned
But just because it burns
Doesn't mean you're gonna die
You've gotta get up and try
Gotta get up and try "

(Pink, "Try")

Tacksam

Det är tag sedan jag skrev på bloggen nu, det har inte funnits någon lust eller inspiration. Men det har vänt lite och de senaste dagarna så känner jag hur jag varje kväll kan sätta mig ner och känna att jag faktiskt är glad att jag valde livet, trots att det vore tusen gånger enklare för mig att välja den andra vägen. Jag är glad och jag är tacksam. Att vara där jag är, med allt jag har gör mig så lycklig jag kan vara just nu. Jag tänker självklart på familj och vänner, men framför allt på lilla Philippa som faktiskt kom till oss trots allt. Jag har funderat över vad en vän och jag pratade om häromdan, om vilket under det är att min kropp kunde bli gravid och vilket fantastiskt mirakel att kroppen behöll och bar detta lilla liv i 9 månader. Trots den enorma sorg som jag arbetade mig igenom så valde min kropp ändå att fungera, att skapa och ge oss vår dotter. Så fantastiskt ändå, att det fungerade. För det är jag tacksam, varje sekund. Många gånger varje dag tittar jag på lilla P och det bara slår mig vilken tur vi haft. Vi förlorade något av det dyrbaraste vi hade, men vi fick även något underbart, en gåva som lades i våra armar, ett livets mirakel. För det är jag tacksam, varenda dag..

Nej, ingen kan se hur det känns inuti. Ingen ser sorgen, ångesten och saknaden, ingen ser tårarna som kommer på natten. På natten när jag ligger med lilla P tätt, tätt intill och gråter över orättvisan i att hon aldrig får träffa sin ena storebror. Ingen ser hur sorgen och saknaden känns, men den känns i varje andetag, hela tiden...

Saknad

Att sakna så som jag saknar min son är det värsta som finns. Den absolut värsta känslan, känslan av att sakna någon som aldrig någonsin kommer tillbaka. Tomhetskänslan har avtagit, framför allt för att det inte är lika tomt längre, efter Philippas ankomst. Men även om tomrummet är delvis uppfyllt så är saknaden kvar. Den och känslan av ilska och vanmakt, känslan av orättvisa.
Jag saknar honom med hela mitt hjärta, hela min kropp och hela min själ. Och det kommer jag alltid att göra.

Det där med texter..

Jag älskar bra texter i olika former, dikter, ordspråk, kloka och tänkvärda ord, låttexter, mm.. Om jag hör en låt som jag gillar så är det ett stort plus om texten är bra. Nedan kommer en del av en låt av Mauro Scocco, en sång med en text som är mitt i prick..

"När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening bara försvinner
När du känner dig liten och när ingen finns där,
då är du ändå aldrig ensam så länge jag finns här

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg,
det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit, ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vadsomhelst för dig,
det hoppas jag du vet.."