Dreams

Jag har inte kommit ihåg mina drömmar de senaste veckorna, pga sömntabletterna, men inatt drömde jag, och kom ihåg, att vi var ute och lekte och Wilmer var med. Helt självklart var han där, mitt bland oss och de andra barnen, Elliott och hans kusiner, och det var så mysigt och alldeles naturligt... Idag är första morgonen jag kliver ur sängen utan den enorma ångest och bävan inför en ny dag som jag haft tidigare. Tack, min älskade ängel för att du gett mig styrka att orka med denna dagen...

Rädsla

Jag tänker väldigt mycket på om jag verkligen varit nere i det mörkaste, eller jag ska dit och vända innan jag ser ljuset? Jag vet ju inte, har aldrig befunnit mig i denna situationen.. Tänk om jag inte varit så långt ner som jag ska, tänk om det kommer en dag då jag bara trillar rakt ner i detta nattsvarta, tänk om det ska bli ännu mörkare? Jag hoppas och vill tro att jag har varit nere och vänt, att det från och med nu bara kan bli bättre, men jag vet ju inte. Hur vet man det? Var hos läkaren idag, men hon kunde inte svara mig, jag tror inte hon heller vet.. Jag blir rädd av tanken på att det kanske kan bli ännu värre, fast jag har svårt att föreställa mig hur det kan bli det... När och hur vet man det? Det är så många frågor som jag inte kan få svar på och det är väldigt frustrerande.

Lillprinsen i magen, oj vad jag saknar att vara gravid! Det mysigaste tillståndet i världen!!

Idag har det varit en makalöst tuff dag. Tankar på Wilmer har poppat upp hela tiden, och bilder, men inga bra bilder. Jag har inte skrivit det tidigare, men det var jag som hittade honom i vattnet den hemska fredagen, och jag som drog upp honom. Den bilden kommer aldrig någonsin, så länge jag lever, att lämna min näthinna. Bilden av min livlöse son, som bara en liten stund tidigare hade skrattat mot mig och sagt "skooo"... Det är den bilden jag kämpar mot varje dag, och varje kväll när jag ska somna. Jag försöker minnas allt annat, allt fint, men den vidriga, fruktansvärda bilden tar över hela tiden, särskilt dagar som idag..

Igår hade jag en bra dag, och idag en dålig, de följs liksom åt, en bra, en dålig. Jag hoppas att det snart blir en dålig, två bra och så småningom en dålig dag följd av väldigt många bra.

Jag hoppas fortfarande, alltså lever jag, fast det ibland känns som att jag finns till för att jag måste...

Saknar dej och all glädje som alltid fanns runt dig... <3



En annorlunda Mors Dag

Inte annorlunda i att vi gjorde något särskilt, jag har blivit så fint uppvaktad med röda rosor, paket, pussar och kramar. Men det jag helst av allt ville ha fick jag inte, och hur jag än önskar så får jag det inte. Aldrig mer.

En annorlunda Mors Dag, eftersom vi saknade någon, väldigt mycket, det har varit extra påtagligt idag.

Ofta tänker jag att nu har vi väl fått vår del av grymhet, ondska och sorg så det räcker livet ut, men samtidigt vågar jag inte tänka så. Just nu känns det som att jag kommer aldrig att våga vara lycklig igen för vad händer då? När kommer nästa smäll? Det räcker nu, det är sorg så det räcker och bekymmer så det blir över, men jag vågar inte glädjas åt nånting för då känns det som att något hemskt kommer att hända. Jobbigt, men sant.

En sak som jag blev väldigt rörd över var en jättefin blomma från mina bonusbarn, med tillhörande kort:

Jag behöver inte kommentera det, ni förstår ju hur glad jag blev...

Här är en liten filur till som gör mig väldigt glad, och väldigt stolt! Visst är han fin, vår Elliott..

När jag är som längst ner i detta ofattbara mörker så försöker jag fokusera, allra främst på Elliott, men även på andra jag har nära och runt mig. Det blir lite, lite lättare då, om jag tänker på vad jag har och inte bara på vad jag förlorat...

Äkta kärlek är som en cirkel, cirkeln har inget slut... <3

Favoritsång!

När Elliott var liten gick vi och sjöng i Betelkyrkan, på barnmusiken. Detta fortsatte vi med när Wilmer var bebis, och varje gång avslutade vi sångstunden med en av Elliotts favoritsånger, som jag citerar här nednför. Den är så fin, och säger så mycket..

"Jag har en ängel som följer mig

jag har en ängel som följer mig var dag

om jag sitter eller står

om jag springer eller går

jag har en ängel som följer mig

Jag är trygg både dag och natt

trygg både dag och natt

En ängel går vid min sida

och jag är trygg både dag och natt..."

Tomt...

Det värsta är den enorma tomheten. Både inom mig och i vårt hus, det är så oändligt, fruktansvärt tyst. En tystnad jag inte bett om, jag vill ha Wilmer här, en Wilmer som dansar och skrattar, gnäller och gråter, springer och ramlar, leker tittut och kiknar av skratt när någon kittlar honom. Jag vill ha honom här, hos oss, i vårt hus, jag förstår inte hur det ska gå till att leva ännu en dag utan honom? Idag är det 6 veckor sedan, men trycket över bröstet har inte lättat. Gör det nånsin det? Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ytterligare 6 veckor och ännu längre utan honom.. Jag är så tacksam över att Elliott, Joakim och Malin finns och fyller vårt hus med allehanda ljud. Det känns nästan som att man är tacksam över tonårsgrälen med en hormonfylld 14-åring, för det är ljud, även om det är lite skrik från vissa håll, det är iallafall ljud..!!

Jag saknar honom. Så är det och det värsta är att så kommer det alltid att vara, så länge jag fortsätter att finnas till. Jag saknar honom och kommer alltid att sakna honom. Idag känns det som att jag kört in i en bergvägg, jag sitter fast med bilen och kommer inte vidare. Idag är min sorg svart och bottenlös och när jag börjar gråta är det som att öppna en kran som inte går att stänga. Jag saknar dig min älskling, och jag längtar tills vi ses, även om det dröjer lite till...

Konstig dag..

Vissa dagar är tuffare än andra, idag har det varit en lite mindre tuff dag. För mig iallafall. Idag har jag fått känna på att det är fler än jag som har det jobbigt, även om man inte kan jämföra händelser och olika sorger så är jag inte ensam med att känna förtvivlan och att gråta. Jag hoppas att jag inte, mitt i allt detta, bara ser min egen sorg, utan kan känna empati för andra, inse att fler än jag bär på jobbiga saker som man måste ta itu med för att komma vidare. Jag vill inte var en negativ människa som ser allt i svart, jag vill se på livet på ett positivt och varmt sätt, trots att det som hänt är kallt och hårt.

Idag fick jag chansen att krama en människa som har otroligt stor betydelse i mitt liv, idag fick jag vara den som försöker trösta och ge hopp. Det kändes väldigt skönt, att mitt i all min sorg, mitt i allt detta fruktansvärda, hemska och ofattbara så fick jag vara någon som kanske kunde ge tröst, om än så lite.. Det måste ju betyda att jag inte förlorat förmågan att känna med andra och bara se mitt eget, eller hur? En skön känsla, och återigen en bekräftelse på att vi är starka tillsammans, inte ensamma, och att kramar är oändligt viktiga...

Lillfisen...

Du är långt borta

Bortom solnedgången

någonstans

Fast ändå så nära

Varje stund är du hos mig