Rädsla

Jag tänker väldigt mycket på om jag verkligen varit nere i det mörkaste, eller jag ska dit och vända innan jag ser ljuset? Jag vet ju inte, har aldrig befunnit mig i denna situationen.. Tänk om jag inte varit så långt ner som jag ska, tänk om det kommer en dag då jag bara trillar rakt ner i detta nattsvarta, tänk om det ska bli ännu mörkare? Jag hoppas och vill tro att jag har varit nere och vänt, att det från och med nu bara kan bli bättre, men jag vet ju inte. Hur vet man det? Var hos läkaren idag, men hon kunde inte svara mig, jag tror inte hon heller vet.. Jag blir rädd av tanken på att det kanske kan bli ännu värre, fast jag har svårt att föreställa mig hur det kan bli det... När och hur vet man det? Det är så många frågor som jag inte kan få svar på och det är väldigt frustrerande.

Lillprinsen i magen, oj vad jag saknar att vara gravid! Det mysigaste tillståndet i världen!!

Idag har det varit en makalöst tuff dag. Tankar på Wilmer har poppat upp hela tiden, och bilder, men inga bra bilder. Jag har inte skrivit det tidigare, men det var jag som hittade honom i vattnet den hemska fredagen, och jag som drog upp honom. Den bilden kommer aldrig någonsin, så länge jag lever, att lämna min näthinna. Bilden av min livlöse son, som bara en liten stund tidigare hade skrattat mot mig och sagt "skooo"... Det är den bilden jag kämpar mot varje dag, och varje kväll när jag ska somna. Jag försöker minnas allt annat, allt fint, men den vidriga, fruktansvärda bilden tar över hela tiden, särskilt dagar som idag..

Igår hade jag en bra dag, och idag en dålig, de följs liksom åt, en bra, en dålig. Jag hoppas att det snart blir en dålig, två bra och så småningom en dålig dag följd av väldigt många bra.

Jag hoppas fortfarande, alltså lever jag, fast det ibland känns som att jag finns till för att jag måste...

Saknar dej och all glädje som alltid fanns runt dig... <3