Det värsta är den enorma tomheten. Både inom mig och i vårt hus, det är så oändligt, fruktansvärt tyst. En tystnad jag inte bett om, jag vill ha Wilmer här, en Wilmer som dansar och skrattar, gnäller och gråter, springer och ramlar, leker tittut och kiknar av skratt när någon kittlar honom. Jag vill ha honom här, hos oss, i vårt hus, jag förstår inte hur det ska gå till att leva ännu en dag utan honom? Idag är det 6 veckor sedan, men trycket över bröstet har inte lättat. Gör det nånsin det? Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ytterligare 6 veckor och ännu längre utan honom.. Jag är så tacksam över att Elliott, Joakim och Malin finns och fyller vårt hus med allehanda ljud. Det känns nästan som att man är tacksam över tonårsgrälen med en hormonfylld 14-åring, för det är ljud, även om det är lite skrik från vissa håll, det är iallafall ljud..!!
Jag saknar honom. Så är det och det värsta är att så kommer det alltid att vara, så länge jag fortsätter att finnas till. Jag saknar honom och kommer alltid att sakna honom. Idag känns det som att jag kört in i en bergvägg, jag sitter fast med bilen och kommer inte vidare. Idag är min sorg svart och bottenlös och när jag börjar gråta är det som att öppna en kran som inte går att stänga. Jag saknar dig min älskling, och jag längtar tills vi ses, även om det dröjer lite till...
Usch vad jobbigt du har de just i dag(varm kram)
SvaraRaderaTur att de finns olika dagar o att alla inte känns lika nattsvarta!!!
Vad Wilmer är lik dig på den bilden....<3
Något som jag tycker "hjälper" (har nämt de förr)är att tänka att lille Wilmer(el då de/den som jag har sorg över)inte lider är inte ledsen utan finns i himlen skrattandes glad utan negativa saker bara glatt o positivt...
Sen så klart vill man ha sina barn hos sig,vore konstigt annars..du får tänka att han fick komma till en kärleksfull familj som älskade/älskar honom villkorslöst o han fick ett bra liv(trots att de blev väldigt kort)
Ni är goda människor med mycket kärlek..Ni kmr fixa detta,trots att läkeprocessen är lång o såren finns alltid fast de bleknar......
Efter nåt el ngr år är jag säker på att de i stort sett bara finns glada tankar o känslor runt honom...glädjen att ni fick honom o att ni kmr ses igen..De är för mig hundra % säkert att vi får träffa våra älskade kära i himlen när de är vår tur...
Inte för att på något vis jämföra er sorg,men jag fick ett missfall i andra månaden o tänker mycket på vem de var/skulle blivit..Konstiga tankar som om jag ska träffa den lille i himlen sen el de inte var någon(eftersom de var så tidigt)man fäster sig snabbt fast de var värst första veckorna..Stortjöt så fort jag lämnat barnen o gick här o tittade på allt vi (dumt)nog skaffat...
Vårt "barn" hann aldrig sätta några avtryck här på jorden men i mitt hjärta hann den göra de...
Tänker mycket på er o hoppas att du i morron kan känna dig lite glad o mindre tungandad....vi är många som tänker o ber för er!!!KRAMAR Monica
<3 <3 <3 // C
SvaraRaderaKänner så med dig... gör så ont i hjärtat att bara nudda tanken av vad ni går igenom. Ser på min son o är så tacksam att han finns i mitt liv - han är den finaste, roligaste o ja som du skriver ett rent lyckopiller fyllt med kärlek. När jag vänta Isac sa en kvinna till mig att ens barn är bara till låns... ord som jag tänkt väldigt mkt på de senaste 6 veckorna o som skrämmer livet ut mig att bara tänka tanken...
SvaraRaderaÖnskar det fanns ngt man kan göra för att lindra er smärta o sorg. Ni ska veta att er Wille påverkat människor som inte ens träffat honom - en sann ängel <3
Mvh camilla Kehlmeier
Precis så känner jag när barnen sover över hos mormor och morfar, det är så tyst! Men då vet man ju att de kommer tillbaka. Det hemska för dig är ju att tystnaden är bestående. Jag vet att det är alldeles för tidigt att ens tänka tanken, men jag vet att par som har förlorat ett barn, skaffar ett barn till efter det. Så klart kan inget barn ersätta det ni har förlorat, och det är inget tröstpris, men är man van vid att leva med småbarn kan det vara svårt att helt plötsligt inte göra det. Ett nytt barn att älska kan vara ett sätt att fylla en del av tomrummet som nu finns, även om saknaden efter Wille självklart alltid kommer finnas där! Alla barn är unika och speciella! styrkekramar Annica
SvaraRaderaSnälla Annica, tänk på vad du skriver i fortsättningen. Du menar säkert väl men det är inte bra det du skriver. Jämförelsen när dina barn sover borta och tystheten som då råder..men dina barn kommer ju tillbaka. Det vill varken vi och särskilt inte Katarina läsa. Det gör bara ondare och så väldigt illa skrivet. Inte första gången man läser liknande. Tänk er för tusan för alla mammor där ute innan ni skriver.
SvaraRaderaÄlskad vän!
SvaraRaderaJag känner så med dig och kan förstås ej sätta mig in i hur det är men jag har ett hjärta som drar ihop sig när jag läser allt det som du skriver och om hur du känner...just nu så skulle jag bara vilja hålla om dig å ge dig en stor å varm kram för det är det enda som jag tror att jag kan göra,jag finns tyvärr alltför långt bort men sänder tankar kramar å tröst till er alla....kram från en som känner för er.
Susanna
Fina du! Det har "bara" gått 6v! Tufft men sant. Tycker själv att det känns som en evighet....6 st konstiga v....veckor vi lätt velat vara utan!
SvaraRaderaSkönt att du tillåter dig att sörja och framför allt att gråta! Gråten är lite uttröttande och samtidigt visst befriande. Gråt kära du! Dina tårar kommer aldrig att ta slut men trycket över bröstet kommer att ändras lite med tiden. Du gör så rätt när du hittar glädje ämnen i din tillvaro! Att du själv kan agera "stötta" och få känna den känslan är jättebra, tycker jag!
Tillåt dig att få trilla ner i djupet igen då och då! Det är när du gläds åt ngt nytt eller för ngn annan som du märker att du är uppe ur hålet! Ni kommer att fixa detta på ett eller annat sätt, men tomheten i hjärtat hos er kommer nog alltid att finnas kvar men kanske inte så stort som idag....Wilmer kommer ju alltid att fattas hos er! Men en dag kommer ni att le mer när ni minns honom. Ni kommer att fyllas av andra känslor än bara saknad! Kanske tacksamhet över den tid ni fick tillsammans? Glädje över att han valde just er till sin familj? Detta är ingen tröst, utan bara mina tankar! Tills vi ses nästa gång och kan kramas på riktig skicka vi en styrkekram via nätet!
All kärlek till er från Linda & Pärlan
okej sista gången jag kommenterar här eller läser denna bloggen. till dig som var anonym och inte vågade skriva vem du var men ändå kritisrera, jag skrev ju att mina barn kommer tillbaka, så det går inte att jämföra. Ville visa stöd, men skitsamma. Men men, jag håller mig borta häifrån i fortsättningen! tack och hej. Annica
SvaraRaderaJag förstår precis hur du känner... 6 veckor är ingen tid alls i de stora hela. För min del har det gått 34 veckor och jag känner ingen skillnad alls. Tomheten och saknaden förtär mig, men sorgen ändrar kraktär genom olika faser och blir olika tung i perioder. Jag önskar att vi hade fått den krishjälp ni fått, som verkar ha fungerat hos er. Tänker på er ofta! Det finns fler som går genom den svarta tunneln än ni, sträck ut en hand om du vill nå mig... For a child är min sång...
SvaraRaderaHej, du som skrev sista kommentaren - jag vill gärna ha kontakt om du vill? Du når mig på studioharmoni@telia.com! Kram/Katarina
SvaraRadera