Finaste dagen...

För nästan exakt 2 år sedan såg mitt liv ut såhär:

En av de finaste dagarna i mitt liv, utan tvekan. Vi välkomnade vår andra son, så efterlängtad och så oerhört älskad redan från det blåa plusset på stickan..! Jag vet exakt när Wilmer blev till och sedan den dagen flöt allting så bra. En härlig graviditet, en helt perfekt förlossning på en underbart solig dag, precis som idag.. En fin liten gosse, nöjd och belåten och som spred glädje från första stund. Han svetsade oss samman, vår familj kändes hel och som svärmor sa, "cirkeln är sluten". Han gav oss så otroligt mycket glädje och ljus, hela han var ett solsken. Han föddes en solig dag, på hans 1-årsdag sken solen och idag likaså, mot alla odds om man tittar tillbaka på den gångna veckan..

Idag saknar jag så jag kan inte förklara, jag kan inte beskriva känslan.. Sorgen är så oerhört påtagligt och min längtan efter min son, min solstråle och mitt lyckopiller, är värre än nånsin.
Ikväll samlar vi våra familjer och våra absolut närmsta vänner för att tillsammans minnas vår prins. När skymningen kommer skickar vi upp 50 rislyktor mot skyn, så ni som vill, rikta blicken mot Höstgatan vid 20-tiden, så kanske ni får se vår värme och vår kärlek som vi skickar till Wilmer..<3<3

Dagens lyx..

Min lyxigaste och gosigaste stund på hela dagen är när jag och Elliott kryper ner i vår dubbelsäng när han ska sova. Jag eller I brukar ligga brevid tills han (och ibland vi) somnar, vilket går ganska fort. Han vill, sedan fem månader tillbaka, somna nära, gärna ha hudkontakt.

Min fine prins, han är så mysig. Att lägga honom är en ren fröjd, vi ligger och småpratar om dagen som gått och vad som hänt, sedan somnar han på två minuter. Innan han somnar kryper han tätt, tätt intill och säger :"I love you, baby.." Det är lyx, i sin renaste form... <3

Upp och ner..

Det har, såklart, varit och är fortfarande, en oerhört tung period i livet, de senaste 5 månaderna. För idag är det exakt 5 månader sedan min Wilmer dog.
De senaste veckorna har varit lite extra tunga, då varje motstånd blir som ett hav man måste simma över. Det har varit och är många frågetecken som flyger omkring och jag gillar inte det. Jag vill veta, veta när saker bli gjorda och om och hur det kommer att fungera. Jag vill ha svar och jag tror det är människans största problem, att vi förtvivlat gärna vill ha svar på allt.
Igår var jag och sjöng gospel med Gabriel Fors, och han visade verkligen vilken division av körledare han tillhör. Han är fantastisk och under en och en halv timme tänkte jag inte en enda tung tanke. För första gången på fem månder. Att sjunga är att fyllas av ett lyckorus och det ger mig en adrenalinkick som är underbar. Jag mådde så bra när jag kom hem och känslan sitter i fortfarande.

Idag är det fem månader sedan mitt liv vändes upp och ner, och när jag tänker på de fem månader som passerat så är den största känslan inte kall och hård, utan faktiskt mjuk och varm. Kärlek, så mycket kärlek har fötts ur de senaste månaderna. Oerhört många frågor, undringar, funderingar, miljoner tårar, ilska, frustration och vanmakt, men den starkaste känslan är kärlek.
Vi står inför många frågetecken i livet just nu, jag och min man, men istället för att känna den ilska som hade varit så lätt att känna så försöker jag ha ett öppet sinne och tänka på allt som vi har, och allt vi kommer att få. Det gör det hela lättare och är inte lika smärtsamt.

Det är ingen klysha, det prästen sa till oss (som alla präster säger till brudparet) under vigselakten, det är sant. Störst av allt är kärleken. Så är det bara, utan förmågan att älska så hade jag inte varit vid liv idag, det är min fulla övertygelse.

Min son..

Min son, Wilmer... <3<3

Nog nu..?

Är det bara jag som tycker att det räcker nu? Är det inte nog nu med sorg? Jag vet att det händer fruktansvärda saker, människor ställs inför tragedier och hemska besked varje dag, men nu tycker jag att det är bra för resten av våra liv.
Igår kom allting tillbaka till mig igen, alla känslor som jag kände för några få månader sedan, det bara flög på mig. Jag kände sorgen och framför allt den hemska känslan av att vara helt utlämnad, att inte ha någonting att säga till om, att ingenting jag gör eller säger ändrar på det som är sanningen. Att vi saknar en älskad, viktig, underbar person i våra liv.
Hur förklarar man för en 5-åring att mamma inte kommer hem igen? Hur förklarar men för en 6-åring att hans efterlängtade lillebror inte finns längre?
Det går inte att jämföra sorger och saknad, det är inte mitt syfte heller. Jag tror vi är många som tycker det räcker nu, som tycker att nu är det nog. Vem som än äger makten att bestämma våra livsöden, det är nog nu, vi har fått vår beskärda del och mycket därtill....

Änglatankar..

Varit ute och gått en lång runda nu på kvällen, jag tänker bra då, huvudet rensas ordentligt.
Idag hämtades ännu en ängel från vår jord, och även om det inte var en blixt från klar himmel så gör det ont. Framför allt så tänker jag på de som lämnas kvar, det är faktiskt mest synd om dem. Änglarna som får komma till himlen har det bra, det är min starka tro, men de som är kvar här? Vi då? Vi som längtar, saknar och gråter, vi som ska lära oss att leva ett helt nytt liv. Ett liv utan en av dem som vi älskat allra, allra mest.. Hur gör man? Jag vet inte, men jag vet att det är inte en rättvis värld.
Jag känner att jag vill göra så mycket, jag vill berätta att jag finns här, jag gör vadsomhelst för att de som är kvar här ska må så bra som möjligt, för jag vet.. Mörkret som hotar att ta över, vanmaktskänslan, ilskan,  uppgivenheten och alla dessa ändlösa, men ändå läkande tårar - jag vet.
Mitt i gråten så känner jag ändå ett märkligt lugn, för nu vet jag att Wilmer fått ännu en famn att vara i, ännu en ängel som kan ta hand om honom tills jag kommer och tar över..

Älskade änglar, vi ses snart, det är en av de sakerna jag är säker på!



Kbt

Min man går och pratar med en psykolog som använder sig av kbt. (Kognitiv beteende terapi, tror jag det står för..!) Den stora skillnaden jämfört med de psykologer vi varit hos hittills är, om jag förstått det rätt, att kbt-killen försöker förklara varför vi reagerar som vi gör i de olika situationer vi utsatts för, psykologerna lyssnar liksom mer, utan att försöka komma med olika förklaringar och gräva ner sig i hjärnans funktioner. Så upplever jag att skillnaden är iallafall, jag kanske har fel.

En intressant sak som  min man berättade när han kom hem i fredags och varit på ett besök, är hur vi faktiskt går på ren instinkt när vi utsätts för ett trauma. Ett trauma är en oväntad händelse, något som kommer som en blixt från en klar himmel, alltså tex det vi utsattes för den 15/4 i år.
Den kvällen, när vi kom hem från sjukhuset, kändes det som det viktigaste i världen att samla "flocken". Vi sov i samma rum hela familjen, några nätter veckan som följde sov vi även i samma säng, och det var så naturligt. Vi skulle vara samlade och om någon avvek blev vi oroliga. Ett beteende som är inpräntat i oss sedan miljoner år tillbaka och som kommer fram när vi utsätts för ett trauma. Jag tycker det är intressant att få veta hur vi fungerar, hur vår hjärna fungerar och varför vi gör på ett visst sätt.

Wilmer har satt igång mycket tankar,  många nya känslor har fötts sedan han dog. Om jag har en bra dag kan jag faktiskt se att det inte bara är negativt. Jag kommer aldrig nånsin att förstå varför det som hände var tvunget att hända, men jag kan helt klart se att det föds nya saker ur händelsen nästan dagligen.

Allt tack vare en liten älskad plutt, vårt lyckopiller...