Igår kom allting tillbaka till mig igen, alla känslor som jag kände för några få månader sedan, det bara flög på mig. Jag kände sorgen och framför allt den hemska känslan av att vara helt utlämnad, att inte ha någonting att säga till om, att ingenting jag gör eller säger ändrar på det som är sanningen. Att vi saknar en älskad, viktig, underbar person i våra liv.
Hur förklarar man för en 5-åring att mamma inte kommer hem igen? Hur förklarar men för en 6-åring att hans efterlängtade lillebror inte finns längre?
Det går inte att jämföra sorger och saknad, det är inte mitt syfte heller. Jag tror vi är många som tycker det räcker nu, som tycker att nu är det nog. Vem som än äger makten att bestämma våra livsöden, det är nog nu, vi har fått vår beskärda del och mycket därtill....
Jag håller med dig Katarina.
SvaraRaderaJag hade svårt med mina egna tårar eftersom min flicka leker mycket med det barn du pratar om.
Vad säger man? Hur förklarar man? Men vad är väl det i ett jämförande perspektiv.
Vi tänder helt enkelt våra ljus varje kväll ett tag till. Det är helande för både mig och min lilla loppa.
Kram till dig.
/S